I veckans 30-minuter på SVT visade Mikael Damberg upp Socialdemokraternas fula tryne. De som tjänar över 66 000 kronor i månaden, har ”redan fått tillräckligt” – de ska inte ha några fler skattesänkningar, var hans tydliga budskap. Med det bekräftar han partiets unkna syn på privatekonomi: att alla människors ihoptjänade pengar är statens pengar från början. Det är staten som tar hela lönen och sen ger en del tillbaka. Inte tvärtom, att det är vi som tjänar ihop pengar och ger en del till staten i form av skatt och arbetsgivaravgifter.
Till och med programledaren Anders Holmberg blev paff när Damberg uppgav att gränsen som Socialdemokraterna anser är höginkomsttagare ligger på 66 000 kr/månaden. Förmodligen för att han såg framför sig hur flera av hans egna tusenlappar skulle flyga ut ur hans plånbok om hans vänner Socialdemokraterna skulle komma till makten. Redan 2021 rapporterades det om att Anders Holmberg tjänade över 75 000 kronor i månaden. ”Hur många tusenlappar är det i skattehöjningar?” frågade en smått chockad Anders Holmberg. ”Ett par, tre”, svarade Damberg. ”I, i, i månaden”, stammade Holmberg och fick ett jakande svar.
Mikael Damberg har ingen ekonomisk utbildning. Han har heller inte haft ett vanligt jobb eller varit företagsledare sedan han klev in i politiken 1995. Och det märks. Han visar upp en svag förmåga att förstå orsak och verkan när det kommer till nationalekonomi. Han tycks inte förstå vad som krävs för att bygga välstånd och vad som kan få Sveriges ekonomi att växa, att ta sig ur den historiskt låga BNP-tillväxten som Sverige befinner sig i. Inte heller verkar han ha blickat ut i världen för att se sig om hur andra länder gör och har gjort, eller funderat på vad en skatteökning för höginkomsttagarna skulle innebära i kronor och ören – och sedan göra en övervägning: är det värt eller inte? Är de negativa riskerna för stora om vi beskattar hårt arbetande läkare, yrkesmilitärer, ingenjörer, IT-experter och andra högkvalificerade yrken, är en given fråga att ställa. Finns det risk för att de då börjar jobba mindre så att de hamnar under 66 000 kronor/månad eller, ännu värre, packar och flyttar till ett annat land? Att Sverige står utan kompetent arbetskraft.
Låt oss ta ett räkneexempel. Cirka 5% tjänar mer än 66 000 kronor i månaden enligt SCB. En skatteökning för dessa på 2 000 kronor per månad skulle i bästa fall ge en ökad intäkt till staten på cirka 8 miljarder kronor per år. Mycket pengar, kan tyckas, men täcker blott 3% av vad utanförskapet (de som kan arbeta men som inte arbetar) kostar årligen. Med andra ord: att göra höginkomsttagare mindre rika gör ytterst få fattiga rikare.
Och sist, men kanske det tyngsta argumentet mot Socialdemokraternas ständiga hunger efter nya och höjda skatter: är verkligen höginkomsttagarna det stora problemet i Sverige? Skulle Sverige bli ett tryggare och/eller rikare land om alla höginkomsttagare blev fattigare? Det måste väl ändå vara frågan som Socialdemokraterna ställer sig innan de hoppar in i en TV-studio och glatt, fast numera en aning genant, ropar efter skattehöjningar för tretusenelfte gången i ordningen. Och skulle de mindre bemedlade bli lyckligare av att veta att det inte finns några höginkomsttagare eftersom staten har tagit en större del av deras pengar? Eller kan det till och med få motsatt effekt även hos de med lägre löner – att det skickar signalen att det inte är lönt att anstränga sig eller utbilda sig?
Mikael Damberg må vara en välpolerad och garvad politiker. Men han har aldrig knegat, och han har aldrig drivit eget företag. Han har fötts rakt in i Socialdemokratin, med både en mamma och en pappa som före detta sossepampar. Han har aldrig behövt vrida på några kronor och öron, eller våndas över fakturor och företagsskatter som ska betalas i tid. Han tycks heller inte ha några vänner eller bekanta som har andra arbetstider än nio till fem. Av de som Mikael Damberg och hans socialdemokrater vill beskatta hårdare finns det många som jobbar i princip alla vakna timmar på dygnet, mellan 7.00 på morgonen till 22.00 på natten, inte en dag i veckan utan alla dagar i veckan, som aldrig är lediga, som har telefonen på, vardagar som helger, som är i början av sin karriär och drömmer om att tjäna massa pengar eller som redan gör det men som aldrig har tid att spendera dem, som gör det för att de är arbetsamma, flitiga och lojala människor. Det är dessa som Mikael Damberg och hans socialdemokrater – och även deras vänner Miljöpartiet och Vänsterpartiet – vill skrämma bort. Till vilken nytta då? Den frågan fick vi aldrig svar på. Inte är det för Sveriges bästa i alla fall. Det vet vi. Det har historien visat.