Linn Johansson: En konservativ kvinnas känsloliv

Kvinnor röstar vänster, och män röstar höger. I genomsnitt åtminstone. Men detta genomsnitt rymmer en stor variation, och Linn Johansson Leinonen är en del av den variationen.

Som kvinna väntas jag vara ödmjuk, kärleksfull och ha ett blödande hjärta för alla svaga i samhället. Detta kan vi se stämmer rätt bra om man kollar till statistiken över antalet kvinnor som röstar rött respektive konservativt. Jag skulle faktiskt säga att även jag besitter dessa karaktärsdrag, det kommer liksom med östrogenet, men det som gör mig till konservativ är att jag även är realistisk. Även jag drömmer om en värld där alla mår bra, har mat på bordet, slipper krig och kan leva i frihet, men jag inser att vi i Sverige tyvärr inte kan göra särskilt mycket för resten av världen.

Jag som konservativ sparar främst mitt blödande hjärta för de svenskar som dör i vårdköerna, för våra svenska barn som blir trakasserade av gängkriminella, för de familjer som inte vågar släppa ut sina tonåringar en lördagskväll för att man aldrig riktigt kan veta om de kommer att skjuta någon eller själva bli skjutna. Mitt hjärta blöder för de svenskar som har arbetat hela sina liv bara för att knappt kunna ha mat på bordet eller en vårdplats på ett ålderdomshem när de blir äldre, eller de som blivit långtidssjuka och tvingas leva under svåra ekonomiska förutsättningar. En stor bidragande orsak till dessa problem är definitivt att resurserna läggs på personer som inte ens är medborgare i vårt land.

Jag ser på de som röstar rött eller grönt, och tänker ständigt på att jag förstår deras mjukhet och omtanke, de är i regel människor som helt enkelt bryr sig om andra. De aktiva må vara sådana som på något sätt tävlar i en säregen PK-liga, men de vanliga väljarna är inte alltid samma skrot och korn. Jag ser mina ”systrar” och tänker ofta att dessa människor tänker mer med hjärtat än hjärnan. Jag förstår det på sätt och vis, men jag hade ändå önskat att de kunde se förbi deras empati för att titta på verkligheten.

Vi kvinnor tänker på ett helt annat sätt än män. Vi är biologiskt programmerade till att vara mer känslosamma, vilket visar sig tydligt när en biologisk man tar hormoner för att byta kön – de blir känslomässiga vrak. Nu ska vi inte gå in på en till diskussion om trans-frågan, men kvinnors östrogen ger oss helt enkelt andra tankemönster och känslor. Det är därför kvinnor är mer benägna att gå mot de röda partierna. Vad detta säger om oss konservativa kvinnor kan man då såklart undra.

För att vara kvinna är jag rätt logiskt lagd. Jag blir sällan fast i känslorus och jag är mer mottaglig för lösningar och logik än hur jag själv uppfattar de kvinnor jag känt under mitt liv. Jag blir sällan övertygad av känslomässiga argument och jag föredrar att se konkreta bevis och att bilda mig en bred uppfattning om olika ämnen. Jag uppfattar de flesta kvinnor som är konservativt lagda som rätt likasinnade på dessa punkter. Nu kan ju såklart inte jag tala för alla kvinnor, och jag vet att jag kommer att bli utskälld av några som råkar vara av det kvinnliga könet, och det är helt ok. Det enda jag kan göra är att skildra världen från mina ögon.

Det är svårt för kvinnor att stänga av känslorus, det kräver år av att aktivt stävja sig och det är sällan hälsosamt, men jag önskar någonstans att kvinnorna från vänster kunde sätta känslorna åt sidan och bara öppna ögonen för att ta in allt elände som finns inom våra egna gränser, hos våra egna landsmän. Det är lockande att vilja rädda världen, men någonstans måste man göra saker utifrån de förutsättningar man har, och vi i Sverige är inte i en position där vi kan hjälpa andra just nu.

Där har ni det, mina damer och herrar, varför vi kvinnor tenderar att vara röda – och varför jag till slut blev blå/gul.

Linn Johansson Leinonen (SD)

Student, politiker och samhällsdebattör

Följ Linn på Facebook HÄR