”NEJ! Idag röstar vi för Sverige mot främlingsfientligheten!”. Så stod det på Expressens förstasida den 19 september 2010. Bilden föreställde en fimpad Sverigedemokratisk valsedel. Men det svenska folket – eller åtminstone 5.7 procent av det – löd inte Expressen och röstade in SD i riksdagen.
Det var inte bara ”högertidningen” Expressen som spred denna negativa bild av Sverigedemokraterna. Aftonbladet drog i samma veva igång kampanjen ”Vi gillar olika”, till vilket jag skulle vilja göra det förklarande tillägget ”…så länge det inte är Sverigedemokratisk olikhet, för sådant hatar vi”.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin försäkrade att Sverigedemokraterna ”inte skulle tas i med tång”.
Lars Ohly, ledare för det Vänsterparti som vi alla vet är väldigt måna om att aldrig beblanda sig med blodtörstiga kommunistregimer, terrorrörelser, islamister och antisemiter, vägrade dela sminkrum med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson inför en SVT-debatt.
Statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade nyheten om att sverigedemokrater var de klart mest våldsutsatta politikerna med att våld var fel, men han ville också påpeka att mot bakgrund av deras åsikter borde de ”…inte bli förvånade om sådant händer”. Vilket ju i och för sig stämmer – nog var det få Sverigedemokratiska politiker som förvånades av våld.
Toppen på denna mobbning var den så kallade Decemberöverenskommelsen 2014. Där gav högerpartierna inte bara upp makten, utan till och med sin möjlighet att fungera som opposition. Allt för att frysa ut Sverigedemokraterna. Vänstern tackade och tog emot.
Förlåt mig den långa inledningen. Samtidens läsare minns hur det var, och många har personliga erfarenheter av denna mobbning. Det var inte min avsikt att riva i gamla sår. Men det är just vad Liberalerna och Simona Mohamsson gjorde genom att gå ut med att de inte tänker sitta i regering med Sverigedemokraterna efter nästa val.
Låt mig ta ett ögonblick att peka på något positivt – att detta ens var en nyhet. För tio år sedan var mobbningen av Sverigedemokraterna fortfarande en självklarhet. Idag gör den de flesta på högerkanten upprörda. Det har alltså skett en klar förbättring i samarbetet med de tidigare orörbara Sverigedemokraterna. Låt detta tillfälliga bakslag påminna oss om denna goda utveckling.
Men än idag så handlar mycket om kritiken mot mobbningen av Sverigedemokraterna om att den är dum, att den inte fungerar. Som om den varit rättfärdig om den varit mer effektiv.
Som bevis på denna ineffektivitet framförs att partiet fortsatt att växa trots mobbningen. Ibland påpekas och att partiets tillväxt bromsades kraftigt efter 2015 då Sverige började vakna inför massinvandringskatastrofen och mobbningen avta. Det stämmer förvisso.
Men det räcker inte för att utdöma mobbningen av Sverigedemokraterna, åtminstone inte som partistrategiskt vapen. För att verkligen bedöma mobbningens effektivitet så skulle vi behöva observera en värld där ingen sådan mobbning skett. Nu är ju det lite svårt, av fysiska och logiska skäl.
Men det jag misstänker är att vi i en sådan verklighet hade sett ett totalt dominerande Sverigedemokratiskt parti, kanske med egen majoritet. Åtminstone om de andra partierna envist hade kört på med samma ”banka huvudet i väggen”-politik i invandringsfrågan som de gjort i vår verklighet.
Mobbningen av Sverigedemokraterna fungerade alldeles utmärkt. Det är förklaringen till att de etablerade partierna i åratal lyckades bedriva sin skadliga politik. Problemet med mobbningen var inte att den inte fungerade, utan att det inte räckte när verkligheten började tränga sig på. För även om mobbningen fungerade bra som politisk strategi så fungerade den sämre för Sverige. Det blev allt tydligare att mobbningen av Sverigedemokraterna främst gynnade de mobbande partierna, snarare än landet. När folk började upptäcka det så slutade mobbningen att gynna mobbarna.
Liberalerna verkar dock inte ha lärt sig det än.
Jakob Sjölander