Joel Halldorf skriver att medierna borde skildra mer fromma muslimer. Han menar att vi har fastnat i en ensidig bild, där islam förknippas med konflikt och extremism. Det är en sympatisk tanke. Men frågan är om det verkligen är vårt ansvar att hitta den där stillsamma, andliga islam som Halldorf talar om. Om den finns, måste den visa sig själv. Det är inte vi som ska bevisa dess existens, utan de muslimer som påstår sig företräda den.
För som Ruud Koopmans visar i sin bok Halvmånens fall (Fri Tanke, 2025), nyligen utkommen på svenska och recenserad av mig, är islam i vår tid inte en religion i stilla samklang med samtiden. Den är, i bred mening, radikaliserad. Koopmans går igenom omfattande data och visar att i många muslimska samhällen är fundamentalismen inte ett undantag utan en norm. Han visar hur värden som vi i västvärlden håller högt har trängts tillbaka av radikala och bokstavstrogna tolkningar. Detta är inte en västerländsk fördom, utan en empirisk verklighet.
Halldorf recenserade nyligen Hartmut Rosas bok Demokratin behöver religion (Artos & Norma Bokförlag, 2025) under rubriken ”Vill du rädda demokratin? Gå till närmaste moské”. Rosas bok handlar inte om islam. Den nämner inte ens islam, även om det på ett ställe finns en hänvisning till abrahamitiska religioner. Det är en föreläsning i ett kristet sammanhang, där Rosa söker efter något han kallar resonans – ett slags ömsesidig lyhördhet mellan människa, värld och, möjligen, Gud. Begreppet ”resonans” har av Rosa utvecklats mer grundligt i andra sammanhang och kan förstås som motsaten till alienation. Han menar att denna resonans är en förutsättning för demokrati, eftersom den förutsätter att människor verkligen lyssnar på varandra.
Rubriken på artikeln kan Halldorf möjligen ursäktas, men även i artikeln drar Halldorf in islam. Det är knappast någon hemlighet att förvåningen och missnöjet med detta har varit stort. Halldorf har själv skrivit förordet till den svenska utgåvan, men kan ändå inte låta bli att dra in islam i sin text i Expressen. Det är måhända symptomatiskt för Halldorfs allt mer frekventa synkretism. Och för Expressens sensationslystnad. Viljan att dra klick med skräp-rubriker är förklarlig, men de alltmer vanligt förekommande försöken från kristet håll att närmast slå ihop kristendom med islam är obegriplig. Det är sällan man möter samma vilja från politiskt övertygade personer att slå ihop olika ideologier.
Därtill kan adderas att om syftet är att argumentera för att religiös ”resonans” gynnar demokratin så ligger det i det egna intresset att inte koppla detta till islam. Det blir ett betydligt svårare case om man ska argumentera för islams goda effekter på demokratiska samhällen.
I verkligheten är islams relation till demokrati djupt problematisk. I stora delar av den muslimska världen är det inte bönens stillhet eller själens resonans som dominerar, utan teokratisk makt, social kontroll och en religiös intolerans som gör demokrati omöjlig. Det är inte brist på tro som har förlamat dessa samhällen, utan brist på frihetliga institutioner. Därför blir det fel när Halldorf manar oss att gå till moskén för att rädda demokratin. Demokratin behöver inte fler moskéer. Demokratin hotas konsekvent av islam.
Om det finns en from islam, en tro som vill leva i fred med moderniteten, måste den träda fram själv. Den måste visa att den kan stå upp för frihet, för kvinnors rättigheter, för öppenhet och för det fria ordet. Den måste bevisa att den inte bara talar om frid, utan också lever den. Det är inte längre upp till oss att tolka islam välvilligt. Det är upp till islam att göra sig värd att tolkas så.
Om Demokrati behöver religion läses på ett mer ärligt sätt är den däremot intressant. Rosa har möjligen en poäng i att hans eget begrepp ”resonans” kan tillämpas även på religiösa upplevelser. Personligen finner jag dock att Rosa hittills inte har lyckats utforska detta på ett tillfredsställande vis, särskilt inte gällande den eventuella kopplingen till demokrati.