Skapar högern någon ny, levande svensk kultur? Eller handlar det mest om att kulturkriga? I kulturkriget förintas värden. Få skapas. Detta skriver Jeremiah Karlsson.
Begreppet “kulturkrig” har kommit att beteckna något som många på höger- och vänsterkanten i politiken just nu ägnar sig åt. En polariserad kamp om värderingar och identitet i samhället, där olika grupper kämpar om tolkningsföreträde i frågor om moral, kultur och livsstil.
Bilden som begreppet väcker är våldsam: ett krig där bara en kan vinna. Men krig kan också resultera i två förlorare – och Sverigevännerna kan mycket väl vinna kulturkriget men ändå i slutändan stå utan en igenkännbar svensk kultur.
“På internet är vi alla invandrare”, skriver jag i en artikel i Fokus – och då menar jag svenskar såväl som andra folkgrupper, och högern lika mycket som vänstern. Med internet flyttar vi själsligen ut ur Sverige och in i ett nytt land där inga hövlighetsregler riktigt finns.
På sociala medier har vi blivit som nybyggare på en främmande kontinent. Några grundlägger städer på kusten och andra ger sig djupare in i inlandet. Vi hålls inte nödvändigtvis samman av ett gemensamt normsystem. Så länge vi saknar kontakt med de andra invandrargrupperna visar sig inte problemen, men när kulturkrig utbryter inträffar snabbt en ömsesidig avhumanisering.
Våld ter sig rimligare eftersom motståndaren i kulturkriget inte verkar sunt mänsklig. Snarare ond och oönskad i det tänkta idealsamhället. Mordet på Charlie Kirk var just detta: det politiska samtalet avbröts av ett gevärsskott.
Kulturkriget förstör själva det själsliga kulturlandskapet. Polariseringen förvärras. Förtroendet urholkas. Samtalsklimatet förpestas. Och alla betalar priset.
Det är som med miljöförstöring: ingen sida kan äta från en död jord. Det är som med en ansvarslös invandring: tilliten mellan människor försvinner.
Missförstå mig inte. Att debattera invandring är sunt – och det var på grund av usla mediala och politiska eliter på 00- och 10-talet som alla försök att debattera invandringen på förhand misstänkliggjordes som rasistiska. Men hur uselt det offentliga samtalet än har varit i Sverige – och bitvis är – så är kulturkriget fortfarande en destruktiv kraft.
Kulturkriget skymmer sikten från andra, viktigare frågor. Exempelvis vad som ska återuppbyggas efter kulturkriget.
Det är här kultur i en bredare bemärkelse kommer in i bilden – både i termer av beteenden men också rena artefakter som böcker och poesi. Jag har ofta frågat mig varför högersidan på det politiska spektrumet ignorerar kulturskapande. God konst håller det civilisatoriska förfallet borta. Det är som med kristendomen i västerlandets historia: den är själen som ger allting liv.
Utan själ bara förfall.
Det finns ett religiöst, andligt krig som det så kallade kulturkriget är ett symptom på.
Detta underliggande krig mot kultur, andlighet, värde och moral är ett förintelseprojekt riktat mot meningen med våra liv och meningen i vår västerländska kultur. Det är inte främst en politisk motståndarsida som har inlett det kriget. Krigsförklaringen faller tillbaka på något mycket djupare än så. Nyliberalism, progressivism, nationalism är alla symptom på samma gudsformade tomrum i den västerländska själen.
Vi har inte dödat Gud – men vi har skjutit oss själva i hjärtat.
Jeremiah Karlsson
författare