Har något hänt med de före detta partiledarna, eller med partierna de lämnat? Förr höll tidigare ledare högtidstal, skrev långa memoarer som diplomatiska minnesord och log artigt på partidagarna. Nu skriver de uppgörelseböcker, röstar på konkurrenterna och anklagar sina efterträdare för maktfullkomlighet.
Märta Stenevi gör upp med sitt gamla Miljöparti i bokform, Bengt Westerberg säger till Liberal Debatt att han ska rösta på Centerpartiet, och Lars Ohly kallar sin tidigare partiledning för maktfullkomlig på X. En gång i tiden hade detta kanske setts som illojalt, nästan som förräderi.
Det är frestande att säga att politiken blivit hårdare, att partierna själva skapar sina egna avhoppare. Att lojalitet är omöjlig i en kultur där minsta misstag blir ett drev, där förtroende mäts i mätpunkter och lojalitet i retweets. Men kanske har också partiledarna själva förändrats. De fostras i ständig konfrontation mot medier, mot opposition, mot sina egna. Och när de väl avgår, har de kvar samma kampinstinkt.
Det är lätt att tänka sig att någon som Anna-Karin Hatt en dag skriver en bok om varför hon lämnar. Vad är orsaken till hennes sorti? Sitter några personer inom eller utom partier illa till när hon börjar tala?
Är politik idag en individuell berättelse, en serie självbiografiska kapitel? Lojaliteten håller bara så länge som man själv håller i pennan. Men fortfarande finns en skillnad mellan partierna. Även om moderata och socialdemokratiska partiledare efter sin avgång fortsätter synas i media är det svårt tänka sig dem helt såga sina gamla partier.
Kanske spelar också positionsförändringarna i svensk och europeisk politik roll. Den kamp som en politiker trodde att hon förde förändras när väljarna röstar på något nytt. Partier splittras och byter åsikt o sakpolitiska frågor. Världen har förändrats.
Oavsett hur man ska förklara angrepp på tidigare partier så vet jag att jag ser fram mot Anna-Karin Hatts memoarer.