Det är svårt att vara politiker, med allt hat och hot. Men det är ännu svårare att vara socialsekreterare. Där måste man ge sig ut i den verklighet som politikerna skapat, och dessutom helt utan säpovakter. Detta skriver Birgitta Sparf.
Att Anna-Karin Hatt kommer att lämna som ledare för Centerpartiet vet vi alla, eftersom hon blir så förskräckligt hatad och hotad. Jag vill tillägga något om allt hat och hot som jag själv blivit utsatt för i min tjänsteutövning på socialtjänsten.
Jag har sedan 1998 varit på fem rättegångar mot klienter som hotat mig och min familj till livet. Samtliga åtalade var inflyttade muslimska män, och samtliga fälldes.
Det finns inget att anmärka på deras sjuka fantasier. De beskrev utförligt vilka grova sexuella handlingar de skulle utsätta min mor, min mormor, min moster och mig själv för, inklusive min dotter. Så till vida verkar de vara väldigt släktorienterade.
En var särskilt intressant eftersom han skulle knulla mig i örat tills min hjärna rann ut. Det var onekligen en helt ny variant på ett välbekant tema.
När allt detta pågick kände jag mig inte säker någonstans, mer än på jobbet där vi hade nolltolerans mot allt hat och hot. Mina chefer har varit guld värda, jag har fått all stöttning från dem och mina älskade kollegor.
Men här hemma var det värre, jag kände mig aldrig riktigt säker. Där känner jag igen mig i Hatts beskrivning, trots att hon av oklar anledning aldrig polisanmält de grava hot hon påstår har riktats mot henne.
Vid en rättegång läser man upp den åtalades straffhistorik. Det var samma visa varje gång. Ahmed har gjort sig skyldig till två fall av vapenbrott, tre misshandel, femton olovliga körningar och nio fall av hot mot tjänsteman.
Ändå kunde Ahmed gå fritt omkring på våra gator. Glad och nöjd, försörjd av oss andra genom socialbidrag. Han kunde lugnt fortsätta dödshota oss socialsekreterare. I trygg förvissning om att det svenska rättssystemet inte har så speciellt mycket att säga om den saken.
Han och de andra fyra fälldes, men några kännbara straff fick de inte. Det blev villkorlig dom och skadestånd till mig om 5 000 kronor, vilket var den gängse taxan för seriösa dödshot.
Skadeståndskraven lades till i den växande högen av mångmiljonskulder som varje Ahmed och Muhammed hade hos Kronofogdemyndigheten. Jag kunde ha fått ut mina pengar genom en omständlig process, men jag hann inte och orkade inte bry mig. Jag fick aldrig några pengar.
Vi betalar fortfarande med våra skattepengar för att kriminella från Mellanöstern och Afrika ska kunna fortsätta leva på bidrag och dödshota mina kollegor och terrorisera alla oss andra i samhället. Vad detta ska vara bra för har jag aldrig riktigt förstått.
Detta var vad jag hade att tillägga till Hatts känslosamma tal om hat och hot. Och jag behöver nog inte ens säga hur patetisk och föga trovärdig jag anser att hon är.
Bilden visar på det verkliga och allra största hotet: Bedjande muslimska män i Slottsskogen i Göteborg. Ivrigt påhejade av Göteborgs kommuns socialdemokratiska ordförande Jonas Attenius. Som inför en publik på 15 000 muslimer med stor inlevelse och medkänsla talade om en total handelsbojkott mot Israel.
Birgitta Sparf
Socionom, företagare och opinionsbildare