Platsen är Gävle. Det är mitt i natten, och en 13-årig pojke skjuter hej vilt in mot en fullbesatt restaurang. Sex personer skadas. Att ingen dödas är ren tur. Endast fyra timmar före dådet försökte socialtjänsten få tag på pojken för att tvångsomhänderta honom enligt LVU. De hade alltså sina onda aningar att något skulle kunna gå riktigt fel. Dessvärre hann de aldrig plocka in honom. Eller så ansträngde de sig inte nämnvärt. Efteråt menar en enhetschef på socialtjänsten i Gävle att dådet hade kunnat förhindras om ”samhället” hade erbjudit pojken nya fotbollskor, pengar till fler restaurangbesök och föräldrarna fått massage.
Och detta är på riktigt. Uttalandet gjordes i en intervju i TV4.
Enhetschefen, som heter Anna Bakken Krentz, säger alltså att vi måste vara införstådda med att oskyldiga, vem som helst, riskerar att skjutas av minderåriga om inte materiella förbättringar sker. Det där känns igen. Kopplingen mellan ekonomi och grov kriminalitet. Det är precis det Aftonbladets Anders Lindberg skrev i sin krönika för ett tag sedan där han menade, och även detta är på riktigt, att om man inför ett bidragstak och krav på motprestation för bidrag, så spelar man gängkriminaliteten rätt i händerna. Gängkriminaliteten skulle öka om bidragen sänks eller blir svårare att få, var hans tes.
Även Lawen Redar, Socialdemokraternas talesperson för integration och kultur, är inne på samma spår. Hon har ofta poängterat att för att integrationen ska vara ”lyckosam” räcker det inte att invandrare lär sig språket. De ”ska” även ”komma ikapp den inhemska befolkningens materiella standard”. Med ordet ”ska” är det underförstått att det är staten som bär det ansvaret – inte individen. Precis det som socialtjänsten i Gävle nu ger uttryck för.
Anna Bakken Krentz lyfte också vikten av mer och fler samtal. Mer saft och bulle med andra ord. Detta är ingen ny strategi. Det är så Gävle har jobbat under flera år. I februari 2022 sa hon i en intervju i SVT i ämnet kriminalitet bland unga:
– Det man behöver göra är att bygga på relationerna och ha en dialog med ungdomarna. Målet är att de ska växa, ta ansvar och lära sig runt vissa värderingar och normer. Det är inte straffet som hjälper.
Så vad hände då med den skjutgalna 13-åriga pojken? Han var ju faktiskt bara 10 år när detta sades. Fick han inte dessa samtal? Byggdes det inga relationer och dialoger mellan socialtjänsten och pojken och hans familj? Eller var det bristen på massage till föräldrarna(!) som gjorde att han spårade ur under dessa år?
Eller var det så illa att han faktiskt fick samtalen och dialogen – och ändå utförde detta illdåd? Det finns anledning att tro att det kan vara så. Han var känd både hos socialen och polisen. Och ändå gick det snett. Riktigt snett.
Det är hög tid att pladdret ska bort. Ett tillnyktrande och en ursäkt från socialtjänsten vore på sin plats.
Sverige och den grova brottsligheten har definitivt nått en punkt där vi måste börja välja andra vägar framåt. Gävlemodellen med saft och bulle och prat-prat har hela landet provat – under lång tid. Det har inte fungerat. Det har vi svart på vitt.
I ett civiliserat samhälle, i en rättsstat, måste det finnas tydliga gränser. Att gulla med en mördare är att passera den gränsen, oavsett hur gammal mördaren är. När det kommer till mord eller försök till mord måste rättssamhället ha ett annat fokus. Då kan det inte längre handla om barnets bästa, om barnmördarens väl och ve, utan vad som är bäst för befolkningen i stort. Att en barnmördare omhändertas av personer och en institution som insisterar och inte förmår att använda fler än bara ett verktyg, och det är att erbjuda samtal och pengar till nya fotbollskor och ge massage till föräldrarna, är varken särskilt betryggande eller inger något större hopp om förändring och förbättring. Då kvarstår inlåsning. Det är inte ett bra alternativ, men i sammanhanget är det det bästa och det enda som kan skydda det svenska folket.
Hur många fler ska skadas eller dö innan den slutsatsen sjunker in hos polisen och socialtjänsten?