Kritiken mot att regeringen höjer återvandringsbidragen till 350 000 kronor per person har varit omfattande. Från och med nästa år ska en större familj kunna få upp till 600 000 kronor om de lämnar Sverige. Det sticker i ögonen på folk att invandrare belönas för sin slapphet. Ståndpunkten är relevant. I praktiken innebär återvandringsbidraget att de som inte har ”anpassat sig” får en klumpsumma i utbyte mot att de lämnar landet. Men i sammanhanget bör vi komma ihåg att det här är priset vi nu tvingas betala för att försöka reparera åtta år av socialdemokratisk oansvarig migrationspolitik.
Återvandringsbidragen är ett nödvändigt ont. Att låta dessa personer stanna i Sverige – personer som står långt ifrån möjligheten att bli självförsörjande, som inte har lärt sig svenska fast erbjudanden om kurser har funnits där i många år, som inte vill anamma den svenska modellen att här gör man sin plikt och sen kräver man sin rätt, och inte i omvänd ordning – skulle kosta betydligt mer om de stannade kvar. Inte bara i kronor räknat utan även socialt och kulturellt. Människor som föraktar det svenska ska heller inte bjudas in i det svenska. Så enkelt måste det vara.
Den otrygghet som massinvandringen har fört med sig är svår att sätta en prislapp på. Att antalet fängelseplatser ska tredubblas till följd av att den grova brottsligheten har eskalerat kan mätas i kronor. Fram till år 2034 ska antalet utökas till cirka 29 000 anstalts- och häktesplatser. Mellan 40 och 90 miljarder beräknas det kosta. Men vad massinvandringen innebär socialt, och hur otryggheten i förlängningen påverkar Sveriges välstånd, kan vi bara ana. Att ha en växande grupp som inte vill vara en del av det svenska samhället eller anamma det svenska, är inte en faktor som gör Sverige rikare på något sätt. Mångkulturen som Socialdemokraterna och dess stödpartier så hjärtligt vurmade för har varit, och är, kostsam.
En annan kritik har varit att återvandringsbidraget kan leda till fusk. Men denna regering har ett annat sätt att se på saker och ting. Naiviteten som präglade S-regeringen, och som uttryckligen användes som förklaring så snart fel och fadäser avslöjades, finns inte alls på samma sätt inom Tidöpartierna. Numera utgår man ifrån att det finns personer som försöker luras. Därför ska flera regler ändras. Bland annat ska dagens absurda regel om att de som fått ett återvandringsbidrag har rätt att komma tillbaka tas bort. De som mottar återvandringsbidrag ska inte tillåtas att komma in i Sverige. De ska hindras med nya gränskontroller i hela EU där man kommer att använda sig av biometrisk dataigenkänning, och skulle någon trots allt slinka igenom beläggs den personen med full återbetalningsskyldighet från dag ett.
Återvandringsbidraget är inte på något sätt en perfekt lösning. Men vad finns det för alternativ? Hur reparerar man en skadlig, eller som i detta fall, till och med farlig politik till en kostnad av noll kronor? Det går självfallet inte. Det är dyrt att ha socialdemokratiska regeringar. Det är läxan vi kan dra. Även energipolitiken lärde oss det. Att lägga ner sex stycken fullt fungerande kärnkraftverk har inneburit enormt stora ekonomiska konsekvenser för alla i Sverige. Både på kort sikt, med höga elpriser, och på lång sikt när vi nu tvingas reparera socialdemokraternas ansvarslösa energipolitik.
Frågan vi istället måste ställa oss i fortsättningen är: har vi råd med fler år av socialdemokratisk politik? Norge kanske har det. Monetärt i alla fall. De är världens rikaste land, och har sin olja att falla tillbaka på. Men har Sverige råd? Knappast. Vi har inga sådana naturresurser. Men Sverige har ännu så länge fortfarande ett flitigt och kreativt folk. Det är Sveriges starkaste tillgång. Vill vi behålla den styrkan måste den värnas. Och här, återigen, skiljer sig vänstern från högern. Vänstern har en syn om alla människors lika värde vilket betyder att svenskar aldrig kommer prioriteras före några andra. Högern och SD har en motsatt syn. Där kommer Sverige och svenskar alltid i första hand.
Att det ligger till på det viset ger vänstern ofta intryck för. Främst är det Vänsterpartiet, som nu dessutom kräver en plats i en eventuellt kommande S-regering, som fortfarande framställer mångkultur som berikande och positivt. Men även Miljöpartiet och i viss mån Socialdemokraterna gör det i sina partiprogram, vilket deras företrädare ofta ger uttryck för. Annika Strandhäll twittrade häromdagen med budskapet att kristendomen var att likställa med islam. Lawen Redar jobbar stenhårt för sin idé om att trygga bostadsområden ska ”berikas” med hyresrätter där utrikesfödda som ännu inte har anpassat sig in i det svenska samhället ska flytta in. Stockholms S-höjdare Karin Wanngård lovade inför en församling i en förort att moskéer skulle byggas i samma skala som det finns kyrkor.
Sverige måste ha råd med återvandringsbidrag. Det finns dessvärre inga andra alternativ. Men Sverige har absolut inte råd med några fler S-regeringar.