”Utrota en art! Nu halva priset!”

Igår läste jag min Samtiden-kollega Tina von Schinkels text om hur miljöaktivistiska lagar förhindrar… Ja, det mesta, egentligen. Bland annat reparationer av en rashotad väg vid Klarälven. Men de miljöaktivister i Stockholm som bär ansvaret för detta åker väl inte själva bil, åtminstone inte längs Klarälven.

Tina von Schinkel ger en bra beskrivning av hur ändlösa miljöprocesser skadar Sverige. Det blir svårare att bygga nytt och att reparera det gamla. Livsviktig infrastruktur hålls tillbaka i decennier. De flesta minns Cementakrisen 2021, när Mark- och miljööverdomstolen förbjöd kalkbrytning på Gotland, och därmed riskerade 75 procent av Sveriges cementproduktion, värden på 140 miljarder kronor, 2,6 procent av BNP, och 16 000 jobb. Hotet försvann inte helt förrän i april i år.

Alltför ofta framställs ekonomi och ekologi som fiender, som att vi måste välja mellan välstånd och miljö. Det är ett falskt dilemma. Detta eftersom en stark ekonomi är själva garanten för en god miljö. Naturvård är dyrt, och ekonomin betalar för det. I dagens värld är det inte de rika länderna som förstör sin miljö, utan de fattiga som inte har något annat val. Det ligger alltså i hela Sveriges intresse – inklusive flora, fauna och miljöentusiaster – att lösa denna konflikt.

Det finns ett grundläggande tankefel i svensk miljövård. Som så ofta är fallet känns detta tankefel så rimligt att det inte granskas närmare. Detta är tanken att bra miljövård innebär att vi måste rädda JUST DEN HÄR arten på JUST DEN HÄR platsen vid JUST DEN HÄR tidpunkten. Detta bär fanatikerns kännetecken – en oförmåga att kompromissa.

Det är sällan klokt att slåss för varje millimeter av vår miljö. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, och så vidare. Istället bör vi lägga våra skatteresurser där de gör mest nytta. Det är när vi misslyckas att göra det som vi ser bisarra konsekvenser, som de uteblivna reparationerna vid Klarälven eller det indragna verksamhetstillståndet för Cementa.

Istället bör vi vara flexibla. Men hur? Det enklaste sättet är att använda det mest flexibla som finns – pengar. Vi kan sätta ett pris på ett område, och kräva betalt av företagen för rätten att skada det. Liknande kostnadskalkyler är vanliga i andra delar av näringslivet, och det finns inga praktiska problem med dem.

Genom ett sådant prissystem kunde vi ersätta kostsamma utredningar och överklaganden, som bara tar tid, energi och resurser. Istället kunde olika områden klassificeras och sedan få en prislapp. Säg, en miljon för varje exemplar av en hotad art som försvinner. Så fort företaget betalat in pengarna kan de börja gräva.

Men skulle inte detta leda till att onda kapitalister förödde vår natur? Om så är fallet är lösningen enkel – höj priserna. Femtio öre är uppenbarligen för lågt och skulle leda till stor skada. Men om priset istället var femtioelva baziljoner så skulle inget område säljas.

De pengar som kommer in på det här viset borde användas till något naturvårdande projekt. Kostnaden för detta projekt borde kopplas till värdet av det förstörda området. En bra princip vore dubblering – om ett företag vill döda 100 exemplar av en hotad art eller skövla 10 kvadratkilometer så bör priset vara sådant att vi kan ersätta dessa med 200 nya djur eller 20 kvadratkilometer. Detta skulle också uppmuntra företagen att gå varligt fram – man vill ju inte betala för 100 djur om det räcker med 50.  

Detta system vore bra för både ekologi och ekonomi. Den största vinsten ligger i minskad byråkrati och snabbare beslut. Varje år ett byggprojekt fördröjs är ju ett år mindre vi kan dra nytta av det. Vi skulle alltså spara tid, och tid är pengar. Pengar som hade kunnat användas till att skydda miljön.

De enda som skulle förlora på detta system är de byråkrater och advokater som nu sköter det. Och kanske aktivister, om dessa föredrar att gräla, försinka och jävlas med folk framför att faktiskt uppnå sina mål.