Vi lever i en tid av konspirationsteorier och fejknyheter. Men just därför lever vi också i en tid av falska anklagelser om konspirationsteorier och fejknyheter. Detta är ”konspirationskonspirationer”, alltså att man anklagar folk för att konspirera genom att sprida konspirationsteorier. Det är tyvärr alltför lätt att fuska med sådana anklagelser. Lögnaren framställer sanningssägaren som lögnare. Problemet förvärras av att samma ord kan stå för absurda fantasier och självklara sanning och allt däremellan – på samma gång.
Ta exempelvis vänsterns idé om ”systematisk rasism”. Den tamaste versionen är att färgade klarar sig statistiskt sämre än vita i västerländska samhällen. Detta är sant och en enkel observation snarare än en konspirationsteori.
Men det finns långt mer ambitiösa definitioner av systematisk rasism. Som: ”Hela samhället är genomsyrat av rasism – lagar, byråkrati, utbildningsväsen, näringsliv och kulturinstitutioner är avsiktligt designade för att skada färgade. Samhället är rasistiskt ända in till märgen”. Detta är absurt – om rasism verkligen var så vidspritt så kan man undra varför den ens behöver döljas. Varför inte bara smälla upp några gaskammare och lösa problemet en gång för alla? Och varför tolererar ett samhälle som är rasistiskt ända in till märgen att man kritiserar dess rasism?
Denna begreppsförvirring skapar problem, då det ofta är svårt att avgöra vilken form av systematisk rasism vi talar om. Är det den uppenbart sanna men triviala? Eller uppenbart falska och radikala?
Det råder ingen brist på andra exempel. Ta idéer om folkutbyte, patriarkat, global uppvärmning eller den djupa staten.
Att folkutbytestanken är sann kan man på ett sätt se genom att titta ut på gatan – men det finns sannolikt ingen ond elit i Bryssel som vill förvandla Europa till ”Eurabia”. Åtminstone inte avsiktligt. Snarare handlar det om dumhet och politisk låsning.
Och nog är idéer om patriarkatet sanna på så vis att män har stor makt över vårt samhälle. Men samtidigt är det falskt, då kvinnor uppenbarligen också har stor makt över vårt samhälle – när de vill.
Att världen har blivit aningen varmare de senaste decennierna är lätt att mäta, vilket på ett sätt gör idéerna om global uppvärmning sanna. Men det är en helt annan sak att påstå att detta kommer att leda till jordens undergång. Ändå förväxlas dessa två idéer rutinmässigt i påståenden som att ”alla” vetenskapsmän tror på global uppvärmning.
På samma vis är den ”djupa staten” ingen illuminatilik konspiration där eliten klär ut sig i kåpor och offrar spädbarn, utan ett helt vanligt socialt nätverk bland folk som arbetar tillsammans, bor nära varandra, vars barn går på samma skolor och som umgås och gifter sig med varandra och har likartade intressen.
Den förvirring sådana här oklarheter ger upphov till har många dåliga effekter. Det gör det lätt för radikaler att argumentera för sina idéer med ett så kallat ”Motteborgsförsvar”. Alltså att man har en väldigt radikal idé, men sedan låtsas att man har en långt mindre radikal idé om man stöter på kritik. Exempelvis radikala ”antirasister” som hatar vita, men sedan bara låtsas vara emot rasism när de stöter på kritik.
Förvirring gör det lättare för radikaler att få sina idéer accepterade. Ta exempelvis krav på att staten ”ska göra något” åt ett visst problem, kanske sexismen. Det är lätt att få stöd för ett sådant förslag om man påstår att det handlar om att skydda kvinnor från våld, mobbning och förtryck. Alla tycker att det låter bra. Men sedan är det lätt att i smyg vidga vad som räknas som sexism. Exempelvis med krav på kvotering eller inskränkningar av yttrandefriheten. Plötsligt definieras ”sexism” som ”allt jag ogillar”. På så vis infiltreras påstått neutrala organisationer – som företag och statliga myndigheter – av radikaler.
För att lösa detta problem måste vi kräva tydlighet. Vad menar vi – exakt – när vi påstår att global uppvärmning är ett problem? Eller att Sverige står inför ett folkutbyte?
Detta är viktigt både för att försvara sanningen och besegra lögnen. För i slutända handlar ju kampen mellan sanning och lögn om att skilja dessa åt. För att göra denna åtskillnad måste vi förstå vad folk säger. Sanningen måste vara precis för att den inte ska kunna framställas som lögn, och lögnen måste tvingas vara precis för att den inte ska kunna framställas som sanning. I ett moln av vaghet kan man inte skilja på lögn och sanning.
Jakob Sjölander