Opinionsläget är mörkt för Tidöpartierna, och när krubban är tom bits hästarna. Skulden faller på statsminister Ulf Kristersson. Men är det rättvist?
Frågan om statsministerns avgång höjs allt oftare. Kommer han klara balansgången och hålla sig kvar på styva linan till nästa val? Det finns mycket som talar för det – främst att ingen vågar putta ned honom. Kristerssons allierade må slipa knivarna, men de kommer ha filat ned dessa till tandpetare innan de vågar använda dem.
Det främsta skälet att statsministern är svår att bli av med är själva skälet till att man vill bli av med honom. Detta är hans försiktighet. Eller feghet, som hans kritiker kallar det. Som så ofta är fallet är Kristerssons svaghet också hans styrka. Högerkritiker anklagar Kristersson för att vara en mes som bara utreder och aldrig gör något förutom att vifta med prideflaggor – en sosse i fårakläder. Längre ned på listan över hans fel finns sådant som att han är kort och bara tränar sina vader.
Ett bra exempel på dessa klagomål är den senaste tidens omsvängning i Israelpolitiken. Men – detta ”mesbeslut” kan vinna mittenröster! Eller åtminstone undvika att fler förloras.
Val avgörs i mitten. Det är en kliché, men som de flesta klichéer är det sant. En högerseger i nästa val kräver att Liberalerna blir kvar i riksdagen, vilket i sin tur kräver att politiken gläder osäkra mittenväljare. På högerkanten tolkas det (med viss rätt) som ett svek. Men dessa väljare har ändå inget annat val än att rösta på Kristersson. Eller mer precist, på koalitionspartnern Jimmie Åkesson.
Sverige är ett utpräglat vänsterland, och det måste accepteras. Det är opinionsmässigt viktigare att flörta med de väljare som kan tänka sig att rösta på de ”pluttiga och mesiga Liberalerna” än på de ”stora och tuffa Sverigedemokraterna”. Kristersson är väl medveten om detta.
SE ÄVEN: Gör Ebba Busch till statsminister! |
Men det handlar inte bara om opinionssiffror. I slutändan ser riksdagens mandatfördelning ut som den gör. Man har inte ledamöterna som krävs för en mer radikal högerpolitik ens om man skulle våga eller vilja. Liberalernas svaghet gör dem starka nog att stoppa detta. Desperation är makt.
Detta gör det nödvändigt för alla inblandade partier att bevara Tidöavtalet, som ju är en plågsam konstruktion för att hantera verkligheten i riksdagen. Men Tidöavtalet är Kristerssons skapelse. Det kan inte överleva utan honom – åtminstone inte om han avsätts i en högerkupp. En sådan kupp skulle också bli ett offentligt erkännande att Tidöavtalet inte fungerat, vilket ingen signatär vill.
Detta betyder att Ulf Kristersson har god arbetstrygghet i minst ett år till. Lindansen må inte gå så bra, men statsministern har ett fast grepp om linan med händer, knän och sina muskulösa vader.