Vad innebär det om Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna två val i rad? Pågår det ett maktskifte i det icke-socialistiska blocket? Tomas Brandberg undersöker.
”Always in motion is the future”. Vi vet förstås inte exakt vad som händer framöver. Vi kan bara försöka tolka historien och nutiden – och gissa så gott vi kan.
Det vi ser just nu är att Sverigedemokraterna befäster ett ganska tydligt övertag över Moderaterna i flera opinionsundersökningar. Översätter vi det till ett valresultat nästa år skulle det innebära att SD är klart störst i det blå laget – för andra valet i rad. Efter valet 2022 kunde Moderaterna lägga Liberalerna och Kristdemokraterna i sin egen vågskål och presentera sig som det samlande partiet i Tidöregeringen. Och jag säger inget om det. Sverigedemokraterna ställde sig bakom överenskommelsen, och Liberalerna var minst sagt tydliga med att de inte ville sitta i samma regering som Jimmie Åkesson. Det partiet står just nu först i kön att hamna under fyraprocentsspärren.
Vi ska inte uttala oss tvärsäkert om ett val som ligger ett år bort – mycket kan hända – men just nu ligger det i tangentens riktning att:
- Det blir socialdemokratiskt styre efter 2026.
- SD blir största oppositionsparti.
- Liberalerna åker ur riksdagen.
Notera också följande. Kristdemokraternas ledare Ebba-Elisabeth Busch (hon heter så på Facebook) verkar ha besegrat sin vänsterfalang ganska grundligt och hennes parti är inte ett bihang till Moderaterna. Summerar vi sedan dessa observationer så fullbordar Sverigedemokraterna resan från ett marginaliserat parti till det tyngsta partiet i center-höger-blocket i samma ögonblick som Ulf Kristersson avgår som statsminister.
Jag ska respektera Tidöavtalet genom att uppriktigt säga att jag har den största uppskattning för den kompetens som finns inom Moderaterna. Det finns ingen framtid för ett icke-socialistiskt alternativ i svensk politik utan detta parti. Gubbarna med jaktgevär behöver gubbarna med golfklubbor. Och tvärtom.
Jag har ”alltid” varit något av en anhängare av Ulf Kristersson. Han är sympatisk. Men tyvärr präglas det som en gång i tiden hette Högerpartiet av en till synes obotlig ängslan inför media och vänsteropinionen. Vi såg det särskilt under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod som statsminister och det fick förödande konsekvenser.
En mer aktuell fråga är könsbyteslagen. I ett beslut från förra året gick Moderaterna på den liberala linjen och gav därmed efter för mycket märkliga uppfattningar från lobbyister och aktivister. SD, KD och interna kritiker kördes över. Och nu ambivalensen inför Palestina-aktivismen och det aparta kravet att frysa EU:s handelsavtal med Israel. Återigen kör man över både SD, KD och egna kritiker. Låt vara att detta är symbolfrågor som inte påverkar de flesta människors vardag. Men väljarna noterar och reagerar.
Jag har sedan länge haft ett stort problem med samtliga partier i den före detta Alliansen (där Centerpartiet till och med drev över till de rödgröna). På område efter område har högerliberala politiker accepterat vänsterns problemformuleringar och säger sig kunna lösa dem med lite entreprenörskap och lite lägre skatter. Bättre än vänstern på vänsterns frågor.
Och jag har inget emot varken entreprenörskap eller lägre skatter, men jag tycker inte att icke-socialistiska partier ens behöver acceptera vänsterns agenda. Nej, vi behöver inte lägga fram någon fantastisk integrationspolitik som ändå inte fungerar – det är i första hand invandringspolitiken som måste åtgärdas. Och nej, vi ska inte försöka nå vänsterns utopiska miljömål med lägre skatter och proffsiga powerpointpresentationer. Det är miljömålen som behöver anpassas till verkligheten.
Och nej, vi behöver inte fjäska för diverse vänsterextremister i det så kallade civilsamhället, som ändå hatar oss. Vi ska inte kopiera vänsterns HBTQIAÅÄÖ-politik och vi ska inte ens delta i någon tävling i politisk korrekthet. Den högra planhalvan måste erbjuda ett alternativ till vänstern – inte en kopia av vänsterns politik med lite lägre skatter.
Jag tror att de flesta icke-vänsterväljare vill ha ett tydligt alternativ till de rödgröna. Det är det vi ser nu. Jag noterar för övrigt att Sverigedemokraterna gång på gång får rätt. Migrationspolitiken, kriminalpolitiken, försvarspolitiken, reduktionsplikten, energipolitiken.
Det är inte tur. Det innebär att man gör just det jag talar om – låter bli att anpassa sig till vänsterns agenda och analyser. Det borde inte vara så svårt.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna