Den konservativa tankesmedjan Oikos har gjort gemensam sak med den liberala tankesmedjan Timbro och producerat pamfletten ”Tidö 2.0 – Nystart för Sverige”. Egentligen skulle undertiteln vara ”ny-nystart för Sverige”, eftersom Tidö 1.0 borde ha varit nystarten. Men så blev det inte. Samtidigt är det tydligt att högern behöver en spark i baken, åtminstone om vi inte ska få en spark i baken från Socialdemokraterna i nästa val.
Skämt åsido så ser jag högst positivt på Tidö 2.0. Författarna, Timbros Adam Danieli och Oikos’ Arvid Hallén, har kommit överens om mycket. Hela texten finns på Smedjan, och jag rekommenderar alla att åtminstone läsa den korta inledningen om ”Konservativa och liberala utgångspunkter”. Jag har ingen spegel tillgänglig, men jag misstänker att jag får något religiöst i blicken när jag läser de tio punkterna.
I Tidö 2.0 finns 132 förslag på politiska reformer inom alla områden, och inte bara kosmetiska sådana. Det enda undantaget är tyvärr migrationspolitiken, där det mest radikala man lyckats komma överens om är att kriminella ska utvisas. Nog är det fler än kriminella som behöver utvisas. Morgan Johansson? Greta Thunberg?
Som en del av textens presentation skrevs en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter (man ska inte bara predika för de redan frälsta) med titeln ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek”. Det är en bra titel, och sätter huvudet på spiken om vad Tidö 2.0 handlar om. Alla äktenskap kräver kompromisser, och texten är en bra skiss på en sådan.
Den största kompromissen står Timbro för. Det är att man nu släppt fobin mot Sverigedemokraterna. Tjugo år för sent, förvisso, men inte mindre välkommet av det skälet. P.M. Nilsson, Timbros VD, citeras i Kvartal: ”[Sverigedemokraterna] kan enas med borgarna om den ekonomiska politiken och de tycker lika i massvis med frågor.”
Det enda kvarvarande samarbetshindret verkar vara ett visst snobberi, eftersom Nilsson också säger: ”[Sverigedemokraternas] största problem är i stället att det har företrädare som har en alltför stark lockelse att provocera och därmed inte fungerar som ministrar.” Jaja.
Men det är inte bara Timbro som står för kompromisserna. Det finns även en hel del liberalism i denna liberalkonservativa text som Oikos skrivit under på. Främst gäller detta ekonomi och byråkrati. Jag själv finner detta mycket välkommet, då det antyder att Sverigedemokraternas marsch högerut fortgår. Man är nu mer än sura gammelsossar som är emot invandring. En av textens utgångspunkter lyder: ”En liberalkonservativ politik sprider makt i samhället – från politiken och stora institutioner till vanliga människor – genom ägardemokrati och egenmakt.”
Tidö 2.0 representerar det bästa ur den högerns två traditioner, den liberala och den konservativa, och har även lyckats undvika det sämsta. Visserligen är Oikos inte en direkt representant för Sverigedemokraterna, och Timbro inte för de tre andra högerpartierna, men det är ändå nästan så att man får hopp om framtiden.
Men sedan kommer jag ihåg – varför behövs ens Tidö 2.0? Varför har inte Tidö 1.0 redan gjort allt på listan? Jag misstänker att både Sverige och opinionssiffrorna hade sett bättre ut om man gjort det.