Svensk kultur har aldrig legat vänstern varmt om hjärtat. Redan 2002 bekräftade Mona Sahlin det när hon sa: ”Vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”. Några år senare blev hon Socialdemokraternas partiledare. Även Fredrik Reinfeldt, som sa sig vara moderat men var vänster i gärningarna, uttryckte sig på samma nedlåtande sätt när han som statsminister 2006 sa: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Så när en svensk kulturkanon äntligen kom och presenterades av historikern Lars Trädgårdh blev alla på vänsterkanten, inte minst svensk media med bl a SVT och SR, innerligt tacksamma för att kunna rikta om fokus på SD-riksdagsledamoten Jessica Stegruds rader på X. Hon skrev: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.” Plötsligt var förvirringen total. Eller rättare sagt, alla påstod sig inte förstå vad hon menade. Det blev ett herrans liv. Presskonferenser. Löpmeter med artiklar. Förstasidesrubriker. Intervjuer med upprörda vänsteranhängare. Det tog aldrig slut. Och ingen förstod någonting. Det var som ett skådespel. En buskis. Alla tittade på varandra.
”Fattar du?”
”Nej. Gör du?”
”Nej”
Och så där har det hållit på ett tag. Självaste statsministern, Ulf Kristersson, blandade sig också in i spektaklet. Han begrep inte heller vad Stegrud menade.
– Det korta svaret är nej. Jag tycker inte det kom ett begripligt svar på den frågan, sa han med sin allra mest bekymrade min.
Jo, alla förstod precis vad Jessica Stegrud menade. Men i hennes rader ligger kritik mot alla dessa som nu låtsas vara upprörda. Vad hon menade var att det är talande att det är två personer med invandrarbakgrund som får tala om svensk kultur. Att Socialdemokraternas kulturtalesperson och kulturministern får tala är inte så konstigt. Nu råkade bägge dessa ha utländsk bakgrund. Det i sig är förvisso talande, att Sverige har genomgått en demografisk förändring som är värd att lyfta – vilket inte per se betyder att den eller dessa personer ska kritiseras eller återges i en nedlåtande ton! Tvärtom, både Lawen Redar(S) och Parisa Liljestrand(M) är kompetenta inom sina respektive områden.
Det är också talande att mitt i detta skådespel har det glömts bort varför en kulturkanon togs fram. Även om det inte uttryckligen beskrivs i regeringens uppdragsbeskrivning att det tyngsta skälet till varför en svensk kulturkanon behövs är den stora invandringen, så framgår det med all tydlighet i slutskriften där författarna bakom kanonen skriver:
”Sverige är i dag präglat av en stor splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap. I detta läge finns behov av att tydliggöra och tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet, som en gemensam referensram för både nya och etablerade medborgare.
Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.”
Därutöver är det talande att när det kommer till svensk debatt om svensk kultur så hämtas inte personer som har kämpat för svensk kulturs överlevnad i decennier. SD:s Mattias Karlsson är till exempel en sådan. Honom hade vi gärna sett i TV-studion.
Och varför inte ringa in Mona Sahlin och be henne kommentera den svenska kanonen? Det hade varit intressant att höra, hon som inte visste vad svensk kultur var. Och även Fredrik Reinfeldt, som annars är så pigg att visa sin nuna i TV-rutan. Men det blir ju för tydligt då. Svensk media avslöjar sig själva som en av de största förnekarna av svensk kultur. Bättre att fortsätta låtsas att man inte förstår vad Jessica Stegrud menade. Så teatern kan fortsätta.