Inget ont som inte för något gott med sig. Och kriget i Ukraina är nära nog så ont det kan bli. Hundratusen ukrainare har dött sedan krigets början. Enligt DeepState-kartan så är 114 754 kvadratkilometer av Ukraina ockuperat av ryska trupper, vilket motsvarar 18.98 procent av landets yta. Antalet flyktingar både inom och utom landet räknas i miljoner.
Detta är inte ”bra”. Men även katastrofer kan ha positiva sidoeffekter. Och för Ukrainas del så är det att kriget har skapat en obestridlig ukrainsk nationalstat. Detta är ironiskt nog vad Vladimir Putin avsåg att förstöra och förhindra med sitt krig. Ukraina är nu mer enat och politiskt och kulturellt samlat än någonsin tidigare. Putin bör hedras med titeln ”Ukrainas fader”. Om än en mycket dålig sådan.
Kriget har format den ukrainska nationen på flera sätt. Det enklaste och mest tragiska är genom amputation. De minst entusiastiska delarna av landet är nu under rysk kontroll. Detta gäller främst Krim och de två ”Donbas”-länen Donetsk och Luhansk i öster.
Missförstå mig inte – jag menar inte att Putin har rätt i sina idéer om att Ukraina ”egentligen” är ryskt. Alla Ukrainas län – även Donestsk, och Luhansk – röstade för självständigheten på 90-talet med mer än 80 procents majoritet. Undantaget var Krim, och även där röstade 54 procent för självständighet.
Opinionsundersökningar runt 2014 när Ryssland först gav sig in i Donbas visar också att det inte fanns något större stöd för anslutning till Ryssland. Detta stärks av det faktum att de ”pro-ryska motståndsrörelser” som härjade där i praktiken var ryska marionetter. De ryska trupper som rekryterats därifrån har också haft låg kvalitet och utnyttjats som kanonmat – de brister uppenbarligen i entusiasm för kampen.
Men trots alla Putins lögner och överdrifter så stämmer det att Ukraina var ett splittrat land. Inte främst ifråga om självständigheten, utan om landet skulle åt väst eller öst. Om man tittar på valresultatet från 2010 så ser man att den västvänliga Julia Tymosjenko vann de (geografiskt) västra delarna, medan ryssvännen (och valvinnaren) Viktor Janukovytj vann de östra. Putin själv kom på besök för att ragga röster åt Janukovytj. Att vara pro-ryss var alltså något som åtminstone inte hindrade att man vann ett val. Idag skulle Putin knappast vara välkommen som valarbetare åt något ukrainskt parti, och stora delar av de områden som röstade ryskt är ockuperade. Ukraina har gjort sitt val – eller tvingats göra sitt val – och man vill västerut.
Det andra sättet Putin tryggat den ukrainska nationen är genom flyktingar. Ukrainare flyr de ockuperade områdena. Detta gäller särskilt nationalistiskt lagda ukrainare, vars rysshat fått sig en extra skjuts av att de förlorat sina hem. Detta har ökat andelen nationalister i Ukraina – om än till priset att andelen minskat i de ockuperade områdena.
Delvis sker samma sak i motsatt riktning. Ryssar och ryssvänner drar sig österut. Detta sker i långt mindre skala, både då de inte alls är förföljda på samma sätt som ukrainarna, och eftersom de hoppas på att ”befrias” av Ryssland. Men det är otvivelaktigen så att ryssvänner får hålla sig i skinnet i dagens Ukraina. Det är nog bara bra för deras egen säkerhet att deras tidningar, tv-kanaler och den rysk-ortodoxa kyrkan förbjudits.
Slutligen har kriget demonstrerat för alla ukrainare och för hela världen att landet existerar och vill fortsätta existera. Denna vilja kan inte misstas för den som besökt Majdan och sett de tusentals flaggorna – en för varje stupad.
Som många goda saker har nationalstater ibland sitt ursprung i onda saker, som krig, folkmord och folkfördrivningar. Europas nationsgränser är sedan andra världskriget mestadels väletablerade, vilket förklarar den långa freden, vilket i sin tur förklarar varför den ryska invasionen förvånade så många.
Men i Ukraina fanns det oklarheter kvar. Det är symptomatiskt att ”Ukraina” rent etymologiskt betyder ”gränsland”. Länge beskrevs landet på engelska som ”The Ukraine”, alltså som ett geografiskt område snarare än som ett land eller en nation. Hur kriget än slutar så kommer dessa oklarheter att ha försvunnit – ingen kan längre betvivla att Ukraina är en egen nation, snarare än något vagt ”gränsland” mellan civilisationen och barbariet.
Jag tror att det nya Ukraina har en ljus framtid som ett av Europas dominerande länder. Till ytan är landet (formellt) dubbelt så stort som Italien, och har en befolkning på runt fyrtio miljoner. Det finns inga stora invandrargrupper som splittrar och kräver resurser, som i Västeuropa. Landet är högt militariserat, och med en moralisk övertygelse om vart man vill – mot Europa, kapitalism, demokrati, nationalism. Ukraina är redan ett föredöme i krig, men kan också bli det i fred.