Psykisk ohälsa bland barn och unga har ökat kraftigt, vilket fått politiska konsekvenser. Men det är inte så konstigt med tanke på hur de uppfostrats – eller inte uppfostrats. Detta skriver Linn Johansson Leinonen.
Jag är född 1984. Jag växte upp med Nintendo 8-bitars, var lagom i ålder för att spela Half Life 1 på min PC när jag var 13, och hade konstiga frisyrer och galna färger på kläderna på 80- och 90-talet. En typisk 80-talist helt enkelt. Detta gör mig till en tidig ”millenial”, med all den skam och ”cringe” (som barnen nu säger) som det innebär. En sak gör dock att jag skiljer mig från många av mina jämnåldriga, och det är det att jag tycker att barn ska få vara barn, men att de måste ha tydliga markeringar för vad som är ok och inte.
Lågaffektivt bemötande är namnet på den pedagogiska teknik som alla föräldrar, förskolor, och skolor nu ska använda sig av. Den senaste trenden i barnuppfostran som min mjuka generation har kommit på är en bra idé. Visst är det bra att ta in barnets upplevelser och att försöka förstå barnets känslor, men herregud människa, någonstans måste man ju också kunna markera att vissa beteenden inte accepteras – oavsett hur barnet känner om det hela. Jag är såklart till hundra procent emot barnaga, men man kan ju inte låta barn på förskolan kalla sina fröknar för könsord eller sparka på dem utan konsekvenser.
Vi lever i ett samhälle där inget barn behöver ta konsekvenserna för sitt agerande och där de tillåts flumma runt utan att någonsin lära sig ansvar eller vad som är acceptabelt beteende. Det är därför vi har en hel hög med människor som går runt med rosa hår och skriker åt folk att de är rasister. En sak som är säker är att barn som växer upp utan krav och konsekvenser inte blir lyckliga vuxna. När barnet aldrig har lärt sig ta ett nej hamnar vi i en sådan situation att de inte heller kan ta det när de väl kommer ut i arbetslivet, och de får problem med sociala interaktioner.
Psykisk ohälsa har sedan 2010 ökat med över tre hundra procent bland flickor, och för pojkar har den dubblats mellan 2010-2017. Dessa barn är alltså barn som är födda kring millenieskiftet och framåt. Man kan ju undra vad detta kan bero på. Jag upplevde själv när jag var ung att psykisk ohälsa ändå var hyfsat vanligt, men tydligen är det så att kring vart tredje barn idag mår dåligt – alltså en markant ökning. Daltandet med barn började till viss del med ”boomer-föräldrarna” till oss millenials, och det har verkligen inte blivit bättre sedan dess.
Vi behandlar våra barn precis som vi behandlat invandrare i vårt land fram tills denna mandatperiod. Allt är kravlöst och ingen får konsekvenser för dåligt beteende. Att invandrare från MENA tar med sig en mer våldsam jargong till vårt redan kulturellt ganska sköra samhälle är illa nog, men om man sedan lägger till detta ständiga daltande gör det att det helt enkelt blir kaos på förskolor och skolor. Just vi i Skandinavien tenderar verkligen att tro att bara man gör som Bamse så blir allt bra, alltså så länge vi agerar som världens snällaste björn så kommer alla andra att också bli snälla. Jag måste dock spräcka denna bubbla och informera om att konsekvenser är A och O för ett fungerande samhälle för både vuxna och barn.
Jag valde själv att bli förälder och min man och jag planerade båda barnen, men trots det var jag inte beredd. Det betyder ändå inte att man bara kan säga YOLO och inte ha en tydlig uppfostran. Jag vet att man som föräldrer är trött, jag vet att det är svårt, men man kan inte bara ge barnen allt de pekar på för det.
Om man kör på lågaffektivt bemötande ska man distrahera barnet när det gör fel eller trotsar, istället för att hålla sin position. Personligen tycker jag att detta endast visar på att det lönar sig att få utbrott, för då blir man belönad. Jag väljer själv att hålla mig till mitt nej när jag väl har sagt nej och att visa att de kan tjata hur mycket det vill, men att det aldrig kommer att löna sig. Min äldsta (som är tre) blir jättearg och ledsen, men när hon väl lugnar sig brukar jag förklara för henne varför hon inte fick som hon ville, och då verkar hon förstå. Man kan vara tydlig och samtidigt ödmjuk. Jag är såklart ingen perfekt förälder, men jag tror på att sätta tydliga gränser.
Jag kan ofta tvivla på mig själv som förälder, men när jag tittar på mina barn jämfört med andras ser jag en tydlig skillnad. Pedagogerna på förskolan förvånas över att båda våra barn alltid är så glada och öppna, och även om de har en stark vilja och ett otroligt driv respekterar de vuxnas auktoritet. De är inte alltid så hemma, men min äldsta har en otrolig respekt för mig (den yngsta är fortfarande bara ett). Alla barn är såklart olika, likaså alla familjer, men jag vill gärna tro att mina barn har blivit hjälpta av tydliga ramar och struktur. Jag är en trött mamma till en treåring som kan ha ärvt min ADHD, men jag vet att varken mitt eget liv eller barnens blir lättare av att dalta med dem under uppväxten.
Jag vet att jag kommer att få mycket skit för denna krönika, men som kort avslut skulle jag bara vilja säga till er trötta föräldrar där ute att stå på er. Älska era barn, men ni är deras föräldrar, inte deras vänner. Gränser är bra, så kör på det!
Linn Johansson Leinonen (SD)
Student, politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR