Charlie Kirk mördades den tionde september. Det var en attack på yttrandefriheten själv, skriver Linn Johansson Leinonen.
Jag satt uppe i soffan med min man och min mamma kvällen den 10 september vid 22-tiden och pratade om helgens planer. Plötsligt säger min man, som då satt och läste på telefonen, att Charlie Kirk hade blivit skjuten. Jag blev konstigt nog förvånad, som om detta inte var det naturliga steget efter de vänsterblivnas beteende runt om i världen under flera år, men den verkliga chocken kom när jag såg en video från händelsen. Skottet träffade Kirks hals, och sättet blodet sprutade var det tydligt att han blev träffad i artären på hans vänstra sida. Där och då sjönk mitt hjärta. Det var i stort sett en garanti att han skulle dö.
Charlie blev 31 år gammal. Hans fru och två små döttrar (om jag minns rätt tre och ett år gamla) satt och tittade på medan den viktigaste mannen i deras liv togs ifrån dem inom ett ögonblick. Ingen ambulans fanns på plats och han rusades mot en bil av sin säkerhetsstyrka för att sedan åka mot sjukhuset. Med den mängden blod man kunde se kan jag bara tänka mig att han var död inom loppet av minuter eller sekunder. När beskedet kom vid 23-tiden om hans död kände jag en sorg för att jag aldrig mer kommer att se en ny video från honom på min YouTube, men även en sorg för att yttrandefriheten tagit ännu ett steg mot sin död.
Charlie var ett praktexempel på hur dialog bör föras. Med respektfulla konversationer mot meningsmotståndare kunde han ge en bred bild av de olika sidornas argument, och han verkade ta in deras syn på saker och ting, även om han inte höll med för det mesta. Charlie Kirk var yttrandefrihet personifierad, och dog nu som en sorts martyr i yttrandefrihetens namn. Det var dock inte något jag väntade mig, då han i slutändan endast var en person som höll debatter, och inte en person som tog beslut inom politiken eller bestämde landets öde. Han var ändå bara en person med åsikter.
Jag vet inte vad jag väntade mig av extremvänstern, men någonstans ville jag ändå leva i min illusion om att även om de är arga och högljudda så vill de fortsätta att leva i en demokrati. Ack så naivt av mig. Det är typiskt mig att vilja se det bästa hos människor, men det visar sig att läget för våra demokratiska länder är värre än jag trodde. Det finns fler personer på YouTube att titta på och fler som vågar föra dialog och Kirk var ändå endast en person, men det är ett större problem än en persons bortgång, det är en symbol för att yttrandefriheten har blivit allt mindre viktig i samhället.
Vänstern är såklart inte ensamma om att bli irriterade när meningsmotståndare uttalar sig utanför vad de själva tycker, men jag ser sällan någon från höger som står och skriker en meningsmotståndare i örat, i alla fall inte i Sverige. Jag kan såklart ha fel, men min uppfattning efter att ha varit del av båda kretsarna är att vänstern oftare är mindre öppna för andras idéer och tankar om de inte är i linje med deras egna. Att detta skulle leda till Charlie Kirks död var dock något jag aldrig väntade mig.
Jag sörjer Kirks död, men mest av allt sörjer jag att vänsterpersoner går ut på social media och firar en oskyldig persons död. En familjefar, en laglydig medborgare, och en person som var villig att ta debatten. Framförallt sörjer jag för hans döttrar som behövt se sin manliga förebild, sin stabilitet, sin pappa, tas ifrån dem på ett fruktansvärt sätt, speciellt från ett litet barns perspektiv. En bra pappas död lämnar ett tomrum hos ett barn, som inte kommer att kunna förstå varför pappa aldrig kommer att komma hem igen, natta dem, krama dem, pussa dem. Det är verkligen en tragedi.
Vila i frid Charlie Kirk.
Linn Johansson Leinonen (SD)
Student, Politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR