Sverige är alltså landet där det är helt acceptabelt att förringa eller till och med förneka den egna kulturen. Samtidigt är vi fullt och fast övertygade om att det är utlänningarnas högsta dröm att ”bli svenskar”, alltså att uppgå i den självförnekande och samtidigt självgoda svenska kulturen. Om den nu finns. Detta skriver Tomas Brandberg.
Många är redan bekanta med den så kallade kulturkartan, som visar att Sverige, i ett globalt perspektiv, har en unik kombination av självförverkligande och sekulära värderingar. I andra hörnet på denna karta finns traditionella och religiösa värderingar, som råder i de länder som under de senaste decennierna levererat migranter till Sverige. Här har ni egentligen bakgrunden till hela den så kallade integrationsdebatten. Etniska svenskar och många av migranterna från Mellanöstern har väldigt olika syn på individens relation till familjen, klanen och samhället. Och religionen.
Sverige är alltså på egna meriter väldigt speciellt. Det är svårt för någon som inte är inbäddad i den svenska kontexten att förstå hur politiker på allra högsta nivå kan uttrycka sig nedlåtande om det egna landets kultur eller nästintill förneka dess existens. ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”, för att citera före detta statsminister Fredrik Reinfeldt korrekt. Mona Sahlin, också från politikens allra översta skikt, tyckte att svensk kultur bestod av ”töntiga saker”.
För en fransk politiker skulle det innebära politiskt självmord att säga så och en japansk dito skulle bli bortförd av män i vita rockar för sådana uttalanden. Men i Sverige ansågs det normalt, även om pendeln har svängt lite under det senaste decenniet.
Därför var det en välgärning av Tidö-regeringen att leverera en svensk kulturkanon, och jag är väldigt nöjd med den trädgård som professor Trägårdh har tagit fram. Som alla andra har jag väl nån liten synpunkt. Men det hör ju till, då har vi något att prata om.
Katarina Taikon? Really!? Sen blev jag upplyst om att det ingick i uppdraget att skildra de nationella minoriteterna. Elegant. Vänstern surar förstås eftersom de egentligen inte ville ha någon kulturkanon. När det sedan var ett faktum gick det upp för dem att de hade velat bestämma över den själva. Ja ni fattar hur DET hade blivit, hemska tanke, med Jonas Hassen Khemiri, Alexandra Pascalidou och Greta Thunberg.
Min Facebookvän Jakob Heidbrink, född i Tyskland men väletablerad i Sverige sedan lång tid tillbaka, analyserar: ”Ett upplevt behov av en kulturkanon, och än mer en faktisk kulturkanon, speglar att ett samhälle är mycket djupt osäkert avseende sig självt.” Och han har rätt. Jag hävdar att det svenska kollektivet ÄR djupt osäkert avseende sig självt och håller på ett skrämmande sätt på att distansera sig från sitt eget förflutna. Men det är så komplext att det nästan inte går att förklara.
Sverige är alltså landet där det är helt acceptabelt att förringa eller till och med förneka den egna kulturen. Samtidigt är vi fullt och fast övertygade om att det är utlänningarnas högsta dröm att ”bli svenskar”, alltså uppgå i den toleranta och samtidigt intoleranta, självförnekande och samtidigt självgoda svenska kulturen. Om den nu finns. Det låter kanske som en omöjlig uppgift, men enligt vissa skulle tröskeln faktiskt vara väldigt låg.
Blivande vice statsministern Åsa Romson yttrade till exempel i en riksdagsdebatt att: ”När jag […} möter de invånare som bor här och lever här så tycker jag nog att alla som åker på den tunnelbanan är svenskar.” Inga krav alls mer än att bo och leva och åka tunnelbana i Stockholm. Man kan skratta åt det där nu, men det säger något om den oerhört naiva föreställningen om människors identitet och självuppfattning.
Jag som umgås mycket med människor födda i andra delar av världen kan meddela följande: Det är absolut inte ovanligt att chilenare, ryssar, irakier med flera trots bra jobb och utmärkta kunskaper i svenska är väldigt trygga i sina respektive identiteter och saknar behov av att identifiera sig som svenskar. Tills man eventuellt gör det en vacker dag, men processen kan ta decennier. Och det kan också gälla perser och svenskfödda kurder.
Det var förstås oförsiktigt av min partivän Jessica Stegrud att benämna toppolitikerna Lawen Redar (S) och Parisa Liljestrand (M) som ”svenskfödd kurd och en perser”. Detta med etnicitet och identitet kan vara känsligt och diskussionen kräver något bättre fingertoppskänsla än Stegrud uppvisade i just detta ögonblick. Men den cirkus som detta utlöste trotsar all beskrivning.
Låt mig påpeka en sak. Alla med iranskt ursprung jag känner bär sin persiska identitet med stolthet och Liljestrand har uppgett att hennes modersmål är persiska. Hon recenserade uttalandet som ”märkligt”, ingen överreaktion så långt. Men sedan blev hela vänsteretablissemanget, som några timmar tidigare tagit avstånd från den moderata kulturpolitiken, djupt förolämpade å kulturminister Liljestrands vägnar. Bisarrt.
Sedan dess har rasistanklagelserna stått som spön i backen och Aktuellt gjorde detta till sin huvudnyhet på onsdagskvällen. Som om detta på riktigt var det största som hänt sedan månlandningen.
Det är inte längre ”kränkt very much” utan ”kränkt å någon annans vägnar very much”. Högutbildade, etniska svenskar projicerar sin kränkthet på kulturministern, som av allt att döma klarade detta alldeles utmärkt. Så kan det gå till i de lättkränktas land i det övre högra hörnet på kulturkartan.
Det är så svenskt att det borde få vara med i en kulturkanon.
Tillsammans med Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan”.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna