SD, SD, SD, ständigt detta SD! I decennier har Sverigedemokraterna förföljts av svensk media. Trots det växer partiet. Eller kanske på grund av det? Jan Sjunnesson undersöker.
Fotografen och Sverigevännen Roger Sahlström skrev nyligen på X och Facebook:
”Jävla as till journalister. Är på en pressträff om självmord bland barn och psykisk ohälsa. Journalister vill prata SD. Jävla as.”
Tidigare riksdagsledamoten (M)och svensk-iraniern Hanif Bali skrev samtidigt på X :
”Hetsjakten mot Stegrud är helt jävla orimlig. Vad är det hon ska avgå för? För att de fick maskerat antisocialt slödder att lägga benen på ryggen? Vad är den politiskt acceptabla metoden att hantera dessa vardagsterrorister? Blotta strupen?”.
Bali lägger till att Stegrud (SD) av sina vänsterkritiker förväntas dumpa sin svensk-iranske pojkvän Nick Alinia…
De europeiska mediernas fixering vid invandringskritiska partier, åsikter och personer tog fart på 1990-talet när vänsterblocket Sovjetunionen föll och högern vann framgångar i väst och öst.
Vänstern behövde hitta nya polariseringspunkter och inbördeskriget i före detta Jugoslavien erbjöd vårt lands liberaler, socialister och borgerlig vänster 84 000 personer att ta hand om, vilket de gärna gjorde. Borgarna Carl Bildt (M) och Birgit Friggebo (Fp) ville markera mot det nya partiet Ny Demokrati som oväntat fått 6,7 procent i riksdagsvalet 1991.
Partiet leddes av två profiler, greven och direktören Ian Wachtmeister och den folklige entreprenören Bert Karlsson, som tillsammans kunde handskas dels med högfärdiga medier, dels med oborstade svenskar som ogillade invandrare. Ny Demokratis framgång borde ha lett till eftertanke, men i stället startade den fixeringen vid folklig invandringskritik som nu, 30 år senare, medierna fastnat vid.
Sedan SD lyckades ta sig in i riksdagen 2010 har medierna ständigt påpekat vilka hemska åsikter partiet har och hur bedrövlig man måste vara som röstar på dem. Inte bara ord utan även nävar har mött SD:s representanter:
2005 blev läraren Richard Jomshof uppsagd från sin skola på grund av sina politiska åsikter
2006 blev ett möte med ett 30-tal SD:are i en källare i Skåne upplöst då våldsverkare bröt sig in och slog bland andra Mattias Karlsson medvetslös
2009 blev Martin Kinnunen och hans dåvarande flickvän misshandlade på en tunnelbanestation i Stockholm utifrån deras politiska åsikter, anser tingsrätten
För den som vill veta mer om våldet mot SD under 90-talet rekommenderar jag ”Sköldpaddans år” på Det goda samhället. Detta är dock en historia som fortsatt in i vår tid.
Om vi lämnar det fysiska våldet mot SD-sympatisörer och går över till ord om dem, så kan vi titta på exempel SVT:s program ”Skavlan och Sverige” som sände ett avsnitt i veckan under rubriken ”Är du inte god är du inte svensk?”. Där framgick tydligt hur svårt det officiella Sverige, här illustrerat av den fryntlige språkvetaren Fredrik Lindström och några andra politiskt korrekta medieprofiler, har när de försöker diskutera SD-röstare. De går bet.
SVT skulle givetvis ha bjudit in Roger ”Salle” Sahlström och Hanif Bali för att ta denna unkna byk. Och i nästa program Jessica Stegrud och Nick Alinia.
Men medierna har misslyckats. I varje val sedan 2010 har SD, och liknande partier i västvärlden, vuxit. Därför ältar medierna samma tjatiga frågor och kan inte komma över att, trots enorma statsbidrag och åsiktskonsensus, folket inte vill göra som de vill.
Fixeringen vid invandringskritiker är en osund känslomässig, ja barnslig, reaktion på att andra vuxna är faktiskt just vuxna och vågar stå för sina åsikter trots motstånd. I fallet Charlie Kirk ledde det till och med till ett politiskt motiverat mord.
Jag såg 2013 då Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet vid ett öppet möte på Nytorget på Söder, ett vänsternäste. Säkerheten var minimal och attacken hyllades genast av twittervänstern.
Tolv år och ett mord senare är läget värre. Medievänstern och deras sympatisörer måste låta Sverigevänner och invandringskritiker vara ifred. Deras tankar måste tillåtas arbetsplatsen, i föreningslivet, i familj och umgänge.
”Nu är vi alla nationalister”, utbrast den borgerliga tidskriften Fokus kulturredaktör Erik Jersenius när den svenska kulturens kanon presenterats i veckan. Riktigt där är vi inte, men kanske har några små steg tagits sedan 1991.
Jan Sjunnesson
Skribent