Tillhör du dem som trott att Sverige och hela Västvärlden befunnit sig i en högervåg de senaste åren? Dags att tänka om. Det har inte ens börjat än.
Sommar 2005 och Roland Poirier Martinsson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida att nu är det inne att vara konservativ. Det blir den sommarens ideologiska debatt bland vikarierande ledarskribenter. Medan vi andra grillade och badade slogs de blivande politikerna och debattörerna om saken. Tjugo år senare vet vi resultatet. De senaste årtiondena har varit en kavalkad i naivt utopiskt tänkande som fört Västvärlden till randen av civilisatorisk kollaps.
Samtidigt hade han ändå inte helt fel. Konservatismen började komma tillbaka någonstans kring den tidpunkt då Roland PM skrev sin ledarkolumn. De första fröna såddes. Några av oss började känna lukten av brandrök från gränstrakterna. Roland PM var den första som berättade för mig om vad konservatism kan vara, men det vet han inte själv. Jag satt vid datorn och läste hans artiklar och blogginlägg. Ja, på den tiden hade vi bloggar, det var ett nytt fenomen.
Roland PM hamnade sedermera i en, för de insatta, välkänd konflikt med Johan Norberg gällande.. ja, gällande vad? Jag antar att saken gällde om man fick vara konservativ eller om enbart olika slags liberaler skulle vara välkomna inom borgerliga partier, tyckeriert och näringslivets organisationer.
Nåja, vatten har flutit under broarna sedan dess. Jag tror att Roland PM är missnöjd med dagens konservativa partier och rörelser, även om jag inte vet. Kanske borde jag ställa honom frågan, eller läsa mer av vad han skriver idag. Jag antar att såväl Norberg som Roland PM är oroade över den så kallade tidsandan. Ingenting blir som man vill. Det gäller särskilt för intellektuella klassiska liberaler/libertarianer och för intellektuella konservativa. De (Vi?) upptäcker alltid att politiken blir något annat än vad vi vill att den ska vara.
Det gjordes försök att skaka liv i en intellektuell och välvårdad konservatism i Sverige runt 2005. Kristdemokraterna hade debattörer som drog lite åt det hållet, bildade herrar satt i fåtöljer och pratade om böcker som borde skrivas, ledarsidor tog in nya skribenter, det talades om ungdomar som vill leva i stabila parförhållanden och var trötta på radikalitet. Samtidigt stundade Fredrik Reinfeldts, David Camerons och Angela Merkels tid. Det fanns stunder då vi var osäkra på om dessa stod för konservatismens återkomst eller inte.
Det visade sig att det som presenterades som det nya blev det gamla systemets slut. Högerns mittenpolitiker har varit nära på att ta död på Europa. Men under den vänsterliberala maktens hegemoni grodde konservatismens frön. Vi låg där i mullen, bidade vår tid, sorgligt övertygade om att allt kommer att gå åt skogen. Och då måste vi träda fram och försöka rädda spillrorna. Vi är räddningsstyrkan.
Vi som är konservativa vet ju egentligen att politiken aldrig blir så som vi hoppas att den ska bli. Intellektuella konservativa drömmer om städade och bildade miljöer men får kaos och populism. Misstaget vi begår är att tro att det skulle kunna vara på något annat sätt. I vår tid av sönderfall är allt populism.
För Roland PM:s bildade, vänliga höger blev till våldsamt missnöje, ilska och krav på upprättelse. Något annat hade aldrig kunnat ske eftersom de gamla maktstrukturerna aldrig kunde böja sig, aldrig kunde erkänna sina misstag. I vissa andra länder kunde de kanske det men inte i Sverige och inte i de stora västeuropeiska nationerna. Där pågår kampen fortfarande.
Sedan 2005 har varje försiktigt påpekande om att den gamla ordningens logik brister mötts av oändligt hat. Målet har aldrig varit att göra vad som är rätt eller vad som blir bra. Målet har varit att krossa de upproriska. Förstöra de som vill något annat. Kompromissen har aldrig varit möjlig. Man förstör hellre allt än erkänner att man tänkte fel. Det är en lögn att Sverige är samförståndets och kompromissernas land. Den svenska politiken och den svenska elitens enda språk har varit kompromisslöshet.
Det högern och de konservativa lärde sig är att det spelar ingen roll om du är försiktig eller extrem, vänlig och våldsam. De hatar dig lika mycket oavsett. Det är vad makten lärde högern. Det är ingen bra läxa att lära ut.
Men för varje försök till samtal som slogs ned, för varje försök att krossa oppositionen växte sig konservatismen starkare. Och nu är vi här. Sverige är här. USA är här. Europas stora länder är här. Motståndet växte i skuggan av förtryck. Det är spretigt och motsägelsefullt, i konflikt med sig själv och ömsom kontaktsökande ömsom distanserad.
Men oavsett allt, här kommer högern. För ni gav den inget annat val. Och nu måste vi lösa det här tillsammans.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.