Det finns vissa saker som det är svårt att tro att man kan ha för mycket av. Som kanelbullar. Men det kan man – till och med min farmors kanelbullar. Liknande gränser kan korsas för mycket av världens goda, som pengar, boyta, sex och (så länge man inte är Greta Thunberg) uppmärksamhet. Men det jag nu vill diskutera är utbildning.
Kan man ha för mycket utbildning? Uppenbarligen verkar folk tycka det, även fast de sällan säger det rakt ut. Om vi inte tyckte att det fanns en gräns för hur mycket utbildning man borde ha så hade vi alla fortsatt utbilda oss hela livet. Men de allra flesta väljer förr eller senare att ge sig ut i verkligheten.
Samtidigt verkar det politiska etablissemanget – från höger till vänster – rörande överens om att vi behöver mer utbildning. Som vanligt är det ett dåligt tecken när alla partier håller med varandra. Det var länge på tapeten att göra gymnasiet obligatoriskt, och nästa år ska vår nioåriga grundskola bli tioårig.
Lägger vi ned för mycket tid och resurser på utbildning? Överutbildar vi oss? Detta är ett så kallat avvägningsproblem. Det handlar inte främst om att utbildning är skadligt, utan snarare att det kostar. Främst tid. Utbildning är en investering, som i slutändan ska komma till nytta.
Men utbildningen kommer inte till nytta förrän den är avslutad. En person som ägnade hela livet åt att studera vore som en person som sparade hela livet och sedan dog utan att använda pengarna, eller lade ned decennier på att bygga ett palats utan att någonsin flytta in. Föreställ dig en polis som spenderade hela karriären på polishögskolan och läste allt från juridik till socialt arbete till rättsmedicin, men sedan pensionerade sig vid sextiofem utan att någonsin ha fångat en enda bov.
Det finns en gräns som passeras då vinsten med utbildningen inte längre är värd tiden, ansträngningen och pengarna. Nog är det viktigt att lära sig att läsa, skriva och räkna, men i ju längre man kommer ifrån dessa grunder desto mindre sannolikt är det att det man lär sig är viktigt. Åtminstone för de flesta – nog kan man alltid specialisera sig och bli forskare inom ett visst ämne, men de flesta människor vill inte bli det. Detta är bra för samhället, då vi ju behöver andra jobb än forskare.
Utbildning är investering – men alla investeringar är inte lönsamma. Vissa investeringar är rent slöseri. Andra är till och med skadliga. Vi bör se lika kritiskt på utbildningsinvesteringar som andra investeringar. För att parafrasera Leif Östlings bevingade uttryck: ”Vad fan får jag för skattepengarna, tiden och ansträngningen?”
Detta är en viktig fråga då utbildning är tungt subsidierat av skattepengar, vilket betyder att folk inte betalar för sin egen utbildning. När folk inte betalar för sig är resultatet ofta överkonsumtion och felkonsumtion. Det lurar folk att studera sådant som de tycker är roligt snarare än som är användbart. En doktorstitel i postkolonial afrikansk dans är mer lockande om den är gratis än, säg, en ingenjörsutbildning.
Till saken hör också att utbildning inte nödvändigtvis håller hög kvalitet. Det kan faktiskt vara så att ungdomar inte bara skulle tjäna pengar och sitt samhälle genom att arbeta, utan också lära sig mer. Genom att förlänga tiden i utbildning så riskerar vi att förlänga tidsslöseriet. Även ”gratis” utbildning kostar tid. Våra universitet är ofta vuxendagis, där folk i sina bästa år sitter av tiden och pratar och dricker kaffe. I värsta fall så luras de att tro att de fått en riktig utbildning.
Vissa skulle invända att det finns en stark koppling mellan utbildning och framgång i livet. Helt sant. Men detta är delvis en självuppfyllande profetia – att folk tror att utbildning är vägen till framgång leder till att ansvarsfulla personer ser till att utbilda sig. Vad de hade åstadkommit om de istället börjat arbeta får de aldrig veta. Samtidigt blir valet att arbeta svårare, eftersom arbetsgivare förväntar sig att man ska ha en formell utbildning. Informell utbildning och arbetslivserfarenhet väger alltför lätt.
Mänskligheten är som en fyllbult, antingen i höger vägdike eller vänster vägdike, men sällan på vägen. När det gäller utbildning så ligger Sverige i nuläget i det vägdike som ständigt kräver mer utbildning. Jag menar inte att vi bör svänga fullt ut och hamna i det andra vägdiket, där all utbildning avfärdas som nonsens. Men vi bör fråga oss hur mycket utbildning vi ska ha, erkänna att all utbildning inte sker bäst i skolor och universitet, samt se till att utbildningar faktiskt är värda resurserna. Utbildning ska kräva mer än att man sitter av några år och sedan får ett certifikat på att man gjort det.
Ofta är det bästa sättet att skaffa sig en bra utbildning att sluta utbilda sig.