Jag har ett par magiska tofflor. Genom deras övernaturliga krafter hålls Sverige fritt från isbjörnar. (För turistnäringens skull gör jag vissa undantag för djurparker). För tvivlare har jag ett oomkullrunkeligt bevis för att tofflorna håller isbjörnar på avstånd: det finns inga isbjörnar i Sverige.
Vissa försöker ändå omkullrunka detta oomkullrunkeliga bevis. Dessa tvivlare hävdar att det faktum att det inte finns några isbjörnar i Sverige inte nödvändigtvis betyder att mina magiska tofflor fungerar, utan isbjörnsbristen kan förklaras på andra vis.
Folk är ofta skarpsynta när det gäller isbjörnar och magiska tofflor. Men intressant nog accepteras samma typ av argument som ett stöd för den Europeiska unionen. Det påstås att EU säkrat freden på den europeiska kontinenten, vilket bevisas av att det inte finns några isbjö… Förlåt, av att det inte skett några nya storkrig sedan Andra världskriget.
Detta tänkande fick stor legitimitet av Nobels fredspriskommitté, som år 2012 belönade den Europeiska unionen med fredspriset. Priset motiverades med följande: ”…för att i över sex decennier ha bidragit till främjandet av fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”. Detta är det mest uppenbart vänsterliberalt politiserade priset, tillsammans med Barack Obamas.
Visserligen stämmer det att Europa inte genomlidit något storkrig sedan andra världskriget. (Åtminstone om vi inte räknar Jugoslavien och Ukraina). Det stämmer också att proto-EU – Europeiska kol- och stålgemenskapen – var ett fredsprojekt. Eller åtminstone marknadsfördes som ett sådant. Fred är ju mycket sexigare än maktkoncentration, byråkratisering, statskapitalism och demokratiunderskott.
Har EU bidragit till fred i Europa? Kanske. Men även om så är fallet så beror freden på mer än EU:
För det första hade Europa tröttnat på krig år 1945. Tiotals miljoner hade dödats och var och varannan stad bombats sönder. Folk önskade att undvika krig – konstigt vore annars. Denna önskan skapade EU, snarare än tvärtom.
För det andra hade de europeiska staterna nu degraderats till andra rangens makter. Gamla imperier som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike, Italien och Turkiet var helt enkelt för svaga för att bedriva ambitiös stormaktspolitik. Detta visade sig i den snabba avkoloniseringen efter kriget – ingen hade den nödvändiga kombinationen av vilja och förmåga att stoppa den.
De nya herrarna var USA och Sovjet. Dessa delade in Europas länder i Warszawapakten respektive Nato, och såg till att hålla ordning inbördes. Inget land på vardera sida hade intresse eller möjlighet att hugga sina allierade i ryggen, och att starta krig över järnridån utan att först få godkänt av Moskva eller Washington hade varit vansinne, även utan kärnvapen i bilden.
Även efter att kalla kriget tagit slut fanns det få skäl att ställa till med bråk. Delvis för att man vant sig vid freden. Men också för att USA fanns kvar och agerade världspolis. Vi européer klagade högt och ljudligt över det, samtidigt som vi rustade ned tills vi knappt hade smörknivar kvar. Bäst att låta USA hantera smutsjobbet för att hålla oss trygga, och sedan anklaga dem för islamofobisk kapitalistimperialistrasistfascism och så vidare.
Det andra världskriget hade också löst många av de möjliga dispyter som fanns i Europa. Gränserna hade etablerats och nationalstaterna hade blivit mer homogena. Ofta på grund av folkmord och folkfördrivningar, men ändå. Efter andra världskriget och ännu mer efter kalla kriget visste alla var gränserna gick, och accepterade dem. Åtminstone i högre utsträckning än de gjort 1914 eller 1939. De som inte accepterade gränserna hade dödats.
Om EU var en sådan mirakulös fredsängel skulle man ha kunnat tro att det hade varit mer krig i länder utanför EU. Men så verkar inte vara fallet. Tänk på Norge eller Schweiz. Inte tror jag heller att Storbritannien planerar några nya erövringskrig efter Brexit. Samma sak kan för övrigt sägas om andra kapitalistiska och demokratiska länder, som Kanada, Australien, Nya Zeeland och Japan. USA och Israel hade också föredragit en fredligare väg, om världspolitiken tillåtit det.
Sammanfattningsvis finns det långt fler skäl till freden än bara EU. Om unionen överhuvudtaget lämnat ett bidrag så måste det varit högst blygsamt. Det är fullt möjligt att EU till och med ökar krigsrisken – förr eller senare kommer Europas folk att tröttna på att styras från Bryssel. Det blir inte nödvändigtvis trevligt.
Jakob Sjölander