En underskattad fördel med internet är att det som står där inte behöver vara sant för att vara intressant. Felaktigheter är lärorika. Jag fick ett exempel på det när jag läste ett tweet av Johannes Klenell, kulturredaktör hos Arbetet och krönikör i DN. Han skrev apropå mordet på Charlie Kirk att: ”Det var ju en konservativ nazist som sköt Kirk”.
I skrivande stund är det mycket som är oklart med dådet. Men jag kan med säkerhet säga att gärningsmannen inte var någon konservativ nazist, av den enkla anledningen att sådana inte finns. ”Konservativ nazist” är en självmotsägelse, som ”liten jätte” eller ”torrt vatten”. En person som är konservativ är inte nazist, och en nazist är inte konservativ.
Debatten om konservatismens natur fyller åtskilliga bokhyllor, men den minsta gemensamma nämnaren är försiktighet. All förändring är kanske inte dålig, men det gäller att gå långsamt fram och respektera det gamla. Exakt vad som ska konserveras varierar, vilket förklarar varför hårdföra kommunister i 80-talets Sovjetunionen, islamistiska mullor i Iran, och skeptiker angående könsstympning av barn alla kan kallas konservativa, trots att de inbördes har stora skillnader.
Konservatismen motsätter sig därmed sådant som progressivism och utopism, alla former av revolutionära rörelser som vill förstöra det gamla och ersätta det med vad de anser bäst. Tänk socialister (röda och gröna), islamister, och i mindre utsträckning liberaler. Samhället ska omdanas ända ned i rötterna – ordet ”radikal” kommer från latinets ”radix” som betyder just ”rot”.
När man passar in nazismen i den här klassificeringen så syns något mycket tydligt – det är en progressiv rörelse. Kanske inte samma slags progressiva rörelse vi idag är vana vid (tänk wokevänster) men progressiv ändå. Nazismen har ett klart uttalat mål, en vision, en utopi, som är så fin att den rättfärdigar alla medel. Möjligtvis kunde en ”konservativ nazist” vara en person som höll sig till den traditionella 30-talsnazismen snarare än dagens nynazistiska skinheadkultur, men detta var knappast vad Klenell menade.
Nazismen som ideologi saknar helt den mest karakteristiskt konservativa egenskapen, nämligen försiktighet. Tvärtom var nazismen under 30- och 40-talen en fullkomlig opera av storhetsvansinne och övermod – Hitler hade många fel, men inte brist på ambition.
Lyckligtvis blev de flesta av hans idéer kvar på ritbordet, som tusenårsriket, den nya huvudstaden Germania och Generalplan Ost. Andra blev helt eller delvis verklighet, som Prora, Autobahn, Volkswagen, V-vapnen, mänskliga avelsprogram, andra världskriget och Förintelsen. Det är knappast en slump att Hitlers favoritregissör var Leni Riefenstahl, som dokumenterade hans stora parad i Nuremberg i Viljans triumf och hans olympiska spel i Olympia. Sådana megaprojekt är högst icke-konservativa.
Ordet ”nazist” är en förkortning av det Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet. Ungefär som vi idag talar om socialdemokrater som sossar. Notera kombinationen av nationalism och socialism, en kombination många idag finner märklig. Idag sopas ofta den nazistiska socialismen under mattan, medan nationalismen framhävs. Det omvända vore mer lämpligt. För i praktiken förde nazisterna en klart socialistisk ekonomisk och social politik. Man älskade den stora staten, och det fanns klara paralleller med de samtida svenska idéerna om folkhemmet och välfärdsstaten. Det är inte en slump att nazismen blivit typexemplet på totalitarianism, alltså statens totala kontroll över hela samhället.
Nationalismen är dock mer tveksam, även om den ofta används för att klassificera rörelsen som höger eller konservativ. Nazisterna var mer intresserade av imperialism, alltså att lägga andra nationer under sig. På sitt eget sätt var de mångkultursentusiaster – men med den egna rasen på topp istället för på botten. Nazisterna lade fokus på ras snarare än kulturell gemenskap.
Men det största problemet för nazistisk nationalism var att nazisterna inte tyckte om Tyskland. De var inspirerade av ideologiska drömmerier snarare än Tysklands bästa. Tyskland kom i andra hand (om ens det) efter ideologin, och skulle anpassas efter den. Det verkliga Tyskland sågs som dekadent och förvekligat. Det hade inte blivit mycket kvar av Tyskland om nazisterna vunnit kriget. Tänk hitlerjugend, avelsprogram, föraktet mot borgerskapet, planerna på att långsiktigt avskaffa kristendomen och hur nazismen blev central för hela civilsamhället.
Faktum är att de verkliga tyska konservativa utgjorde den viktigaste oppositionen mot Hitler. Särskilt den gamla adeln med de preussiska junkrarna i spetsen, som styrt Tyskland under kejsarriket. De föraktade Hitler för hans tölpaktighet och populism. Den mest kände representanten för motståndet var Claus von Stauffenberg, som i Operation Valkyria försökte mörda Hitler.
DN:s Johannes Klenell är knappast ensam om att förväxla nazism med konservatism, eller högern i allmänhet. Vänstern har i stor utsträckning vunnit propagandakriget, och folk tar det nu ofta för givet att nazismen var höger. Främst bygger det ändå på ett enkelt resonemang: Konservativa är onda. Nazister är onda. Alltså är konservativa nazister.
Charlie Kirk betalade priset för detta felslut.
Jakob Sjölander