Skräpplockning är nyttigt. Men den största nyttan är politisk – skräpplockning tillåter oss att med statistikens magi förvandla långtidsarbetslösa invandrare till produktiva samhällsmedborgare. Detta skriver Birgitta Sparf.
Varje gång jag kör upp till Globen ser jag dem – ett gäng skräpplockare i gula skyddsvästar märkta Stockholms stad som drar runt i grupper om två och två eller fyra och fyra med en vagn för sopor som de drar med sig.
De plockar med långa tänger upp skräp från gatorna runt Globen och 3Arena. Påfallande många av dem är somalier av bägge könen, eller andra människor som valt att flytta hit från Mellanöstern och Afrika.
De är utsända av Stockholms stad och Jobbtorg Stockholm som har ett kontor i området. Jobbtorg Stockholm är en kommunal verksamhet som ska ge stöd till arbetslösa med försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Målet är att klienterna ska hitta vägar till arbete eller studier.
Igår vid åttatiden var jag uppe på Dekra för att besiktiga Saaben och såg då en man och en hijabtäckt kvinna från Somalia som gick runt tillsammans. Eller tillsammans är kanske lite för mycket sagt. Mannen gick konstant 10 meter framför kvinnan, hon höll strikt på det påbjudna respektavståndet till mannen.
Han plockade pliktskyldigast upp skräp och la i sopsäcken han drog med sig, hon bara vaggade lite håglöst efter i sin hijab och sina bylsiga heltäckande kläder med sin skräpplockare, utan att göra någon större insats för renhållningen av Globens gator, vad jag kunde se.
Jag slogs av den totala meningslösheten i vad dessa två gör. De går båda på socialbidrag men i statistiken är de nu bokförda som ”sysselsatta”. De har förvandlats till två fina pinnar i statistiken över alla som ”Stiger upp varje morgon och går till jobbet!”. Ni vet, alla de där ointegrerbara som våra politiker alltid älskar att i lyriska ordalag prata om som strävsamma och bidragande samhällsmedborgare.
De har gått från långtidsarbetslösa, livstidsarbetslösa, till sysselsatta under ett halvår. Självförsörjande kommer de självfallet aldrig att bli och de kommer därför inte heller att rädda vare sig vård, skola, omsorg eller välfärd. Som utlovat av politikerna.
Om man inte med ”välfärd” menar tillvaron för de socionomer som relativt välavlönade sitter i sina fina lokaler i Elverkets renoverade hus från 1910-talet. Dessa socialsekreterare ingår i det välfärdsindustriella komplex som Patrik Engellau pratar om. De är kuggar i detta välsmorda maskineri, precis som de två somalierna.
Utan någondera part skulle systemet braka samman, de är således ömsesidigt beroende av varandra. Och båda parternas arbete är totalt meningslöst.
Vilket kanske är lite missvisande, de två somalierna plockar faktiskt upp skräp från gatan. Eller åtminstone en av dem. Vilket är bra, det är alltid snyggt och välstädat uppe vid Globen.
Birgitta Sparf
Socionom, företagare och opinionsbildare