2014 stod Stefan Löfven på scen och lovade att Sverige skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Ett löfte så enkelt att det nästan lät som ett skämt. Resultatet blev också därefter. När 2020 kom låg Sverige snarare i den övre halvan av ligan. Ett brutet löfte, ja, men också ett monument över svensk politiks kärlek till fromma förhoppningar.
Socialdemokraternas stora misslyckande hindrar dem inte från att kritisera nuvarande regering. Varje gång arbetslösheten kommer på tal är det samma sak. Regeringen har misslyckats, regeringen sviker. Men det är förstås en bekväm halvsanning. För oppositionen slipper samtidigt erkänna det uppenbara i att arbetslösheten i Sverige inte i första hand är en fråga om konjunktur eller arbetsmarknadspolitik, utan om migration.
Statistiken talar sitt eget språk, och den är inte svår att läsa. Bland inrikes födda ligger arbetslösheten på cirka fem procent. Bland utrikes födda över sexton. Arbetsförmedlingen visar att utrikes födda är i majoritet bland de inskrivna arbetslösa. Två tredjedelar av de långtidsarbetslösa är födda utomlands och av de som saknar avslutad grundskola är åtta av tio födda utanför Europa.
Och här blir jämförelsen med Europa intressant. Ser man enbart till inrikes födda har Sverige ungefär samma arbetslöshet som genomsnittet i EU. Det vill säga, den svenska arbetsmarknaden fungerar för dem som vuxit upp här ungefär lika bra som i Tyskland, Nederländerna eller Österrike. Men när man inkluderar utrikes födda dras siffrorna upp dramatiskt. Gapet mellan grupperna är större i Sverige än i nästan alla andra EU-länder. Där andra länder lyckats få in nyanlända snabbare i arbete har Sverige misslyckats kapitalt. Det beror på både omfattningen och typen av invandring till Sverige.
Ironin är att detta borde vara oppositionens favoritpoäng. Här finns en chans att på allvar sätta fingret på den verkliga orsaken till att vi aldrig når botten i arbetslöshetsligan. Men i stället för att tala klarspråk väljer man att fortsätta sin ritual. Peka finger mot regeringen, beklaga sig över siffrorna och tiga om invandringens roll. Det är enklare så.
Samtidigt visar statistiken på ett märkligt hopp. Barn till invandrade, den så kallade andra generationen, når i stort sett samma sysselsättningsnivåer som barn till svenskfödda. Sverige kan alltså integrera, men bara på lång sikt. Första generationen däremot fastnar i arbetslöshet, år efter år.
Arbetslöshetens verkliga ansikte är alltså inte den där eviga anklagelsen om att regeringen har misskött sitt jobb. Det är politikens självbedrägeri, tvärs över blockgränserna. Alla vet vad som driver arbetslösheten. Löfvens brutna löfte om EU:s lägsta arbetslöshet var kanske naivt, men det var åtminstone ärligt i sin ambition. Oppositionens ständiga klagosång är bara ett sätt att fortsätta gömma sanningen.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.