”Fattigare barn är en gåva till gängledarna” var Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindbergs kommentar när Tidö-partierna aviserat att bidragen måste minska för att få fler i arbete och göra det lönsamt att arbeta.
Anders Lindbergs reflektion avslöjar två saker. Dels att han, som sann socialdemokrat och faktiskt partiets främsta språkrör, menar att det är rimligt att andra ska jobba för att vissa ska dra benen efter sig. Dels att fattiga människor per automatik blir kriminella. En cynisk logik där arbetsmoral bara gäller vissa och kriminella ska få bestämma bidragsnivåerna.
Mattias Karlsson (SD) sammanfattar konklusionen av Anders Lindbergs kommentar väl. Han skriver på X: ”Så antingen måste vi för evigt försörja de invandrare som vägrar att arbeta och ge dem och deras familjer högre inkomst än de invandrare och infödda svenskar som faktiskt jobbar och sliter varje dag, eller så kommer de arbetsvägrande invandrarnas barn att skjuta våra barn. Är det så du och den övriga Socialdemokratrin ser på framtiden?”
Värt att komma ihåg är att när Socialdemokraterna styrde landet (2014-2022) fick Svenska Institutet i uppgift att marknadsföra Sverige som ett bidragsland. På sweden.se kunde vem som helst, på världens språk, läsa exakt vilka bidragsbelopp en sexbarnsfamilj kunde få, att man fick 80% av lönen vid sjukdom, gratis sjukvård även för dem som levde illegalt i Sverige, att man fick 480 dagars föräldrapenning även utan arbete, att en sjukhusvistelse kostade 100 kronor/dag och att patienter aldrig behövde betala mer än 1 100 kronor/år för mediciner. Och kanske det mest häpnadsväckande: att svenskar ”välkomnar” att betala skatt och ”att ett ökande antal skulle acceptera att betala ännu mer”. Socialdemokraten och dåvarande utrikeshandelsminister Anna Hallberg ansåg 2019 att detta inte var någon pullfaktor utan ”nödvändig information”.
Annonseringen fick effekt. Under S-regeringens tid välkomnades mer än 300 000 asylinvandrare till Sverige.
Anders Lindberg representerar Socialdemokraterna – inte på papperet, men hela hans verk går ut på att försvara partiet. Att detta inte längre är ett arbetarparti blir mer och mer tydligt. Hjalmar Branting, partiets förste partiledare och Sveriges förste socialdemokratiske statsminister, skulle bli chockad över Anders Lindbergs rader som försvarar ett bidragssystem där flerbarnsfamiljer kan få 46 000 – 60 000 kronor i månaden skattefritt utan att arbeta. Brantings vision handlade om arbetarnas värdighet genom arbete – inte att fullt arbetsföra människor skulle bli försörjda av andra.
Att Sveriges främsta sossetalare påstår att brottshotet ökar om man inte bibehåller dagens bidragsmodell är korkat men också illavarslande. Det tyder på att Anders Lindberg och Socialdemokraterna inte vet hur de ska komma tillrätta med gängbrottsligheten. Och under tiden de funderar på hur de ska lösa den, alternativt – vilket är värre – att de inte vill lösa den, anser detta parti som vill kalla sig för Arbetarpartiet, att man måste ösa pengar på de som inte vill jobba för annars blir dessa kriminella.
Anders Lindberg visar att han och Socialdemokraterna både gett upp kampen för ordning och trygghet och agerat på ett sätt som diskvalificerar dem från att kalla sig Sveriges arbetarparti. I stället för att bekämpa brottsligheten mutar de dem. Det är inte politik – det är kapitulation.