Isbjörnarna lever och frodas, och något utdöende av arter i Sverige pågår inte. Tomas Brandberg ställer frågan varför klimatalarmister så ofta har fel.
Kommer ni ihåg isbjörnarna? Det gör jag. För ett tjugotal år sedan var det helt i sin ordning att drunknade isbjörnar utanför Alaskas kust uppfattades som ett järtecken, första steget mot världens undergång. ”Experterna” var i alla fall oroade. Visserligen tillhör fullvuxna isbjörnar den lilla skara djur som kan få för sig att aktivt söka upp, slå ihjäl och till och med äta upp människor, men ingen förnekar väl att isbjörnsungar är söta. Så isbjörnarna fick stå som symbol för klimatförändringarna. Det var då som tidskriften Times illustrerade sin “Special Report on Global Warming” med en isbjörn på ett isflak.
Hur gick det sen? Ja, inte gick det särskilt dåligt för isbjörnarna i alla fall. Enligt en rapport från 2023 (”The State of the Polar Bear Report”, Global Warming Policy Foundation) har den globala populationen av dessa människodräpare tydligt ökat under de senaste 50 åren. Det var inte alla som gillade den slutsatsen, men ingen vågar längre påstå att isbjörnarna håller på att försvinna. En viktig faktor är förstås att man har börjat reglera jakten hårdare.
Banalt? Nej, för det sätter fingret på flera viktiga aspekter av den så kallade klimatjournalistiken. Den fokuserar på ”klickvänliga” nyheter som väcker känslor och som den vanlige dödlige läsaren kan relatera till. Vidare tenderar vi att fokusera på fel lösningar. Att släcka lampan på Earth hour var ju en helt ointressant metod att hjälpa isbjörnarna och alla dessa enorma utgifter kopplade till klimatet på politikens alla nivåer har troligen inte räddat en enda isbjörn. Tricket var att lagföra några tjuvjägare, det gav effekt. Dessutom var det ju avsevärt billigare.
Sen har vi ytterligare en aspekt, nämligen att klimatalarmisterna ofta helt enkelt har fel. År 2009 uttryckte Al Gore att Arktis sannolikt skulle vara isfritt inom 5-7 år, men så blev det alltså inte alls. De här profetiorna, det finns ganska många, brukar vara baserade på drastiska tolkningar av studier som utgår från extrema scenarion. Det blir lite som viskleken, budskapet förvrängs lite i varje led och till slut har man något helknäppt.
Jag ser inte detta som en konspiration, utan snarare som resultatet av mediekonsumenternas flockbeteende och dess förödande inverkan på journalistiken. Ni måste också förstå att forskare kan ha ganska starka incitament att försöka skapa rubriker, det är så man får ut sina publikationer och behåller sina anslag. Tråkiga forskare sorteras bort, eller för en ganska tynande tillvaro i en liten skrubb nånstans. Även vetenskapsjournalister, som i förekommande fall har ganska svag vetenskaplig bakgrund, har press på sig att leverera klick.
”Artdöden är ett faktum i Sverige” utryckte ett dussintal representanter för det så kallade civilsamhället i en debattartikel i Aftonbladet för några år sedan. Även Naturskyddsföreningen antyder kraftigt att det pågår ett utdöende av arter i Sverige med någon sorts koppling till klimatförändringarna. Jag råkar vara insatt i detta och alarmisterna har fel. Igen.
Den senaste svenska arten som konstaterades vara globalt utdöd var Gotlandsmaskrosen. Det förmodligen allra sista fyndet gjordes 1964 i Allkvie änge, på just Gotland. Trist, men det skedde innan de flesta av oss ens var födda och utgör alltså inte ett pågående massutdöende. Ytterligare en handfull arter (färre än tio om jag är korrekt informerad) har försvunnit från Sverige, men finns kvar i exempelvis andra länder runt Östersjön. Detta är inte särskilt konstigt i en föränderlig värld, arter kommer och går liksom. Notera att det totala antalet arter i Sverige är över 60 000.
Jag ska säga att det finns en katalog av liknande exempel. Klassikern är förstås att ”vi har tio år på oss”. Tio år går och vi ser allt tydligare att det moderna samhället blir bättre på att skydda sina medborgare från extrema väderhändelser. Risken att som invånare på planeten Tellus dö av svält eller på annat sätt komma till skada genom stormar och liknande har minskat drastiskt de senaste decennierna. Denna utveckling har ägt rum parallellt med avsevärda välståndsförbättringar, för övrigt också växande befolkning.
Den allmänna oron för globala miljökatastrofer går tillbaka till 60-talet. Då förutspådde den tidens alarmister en nära förestående kollaps för den mänskliga civilisationen, framför allt på grund av brist på resurser. En rolig detalj är att tongivande individer från den tiden (bland dem Sveriges Anders Wijkman) själva överlevde tillräckligt länge för att hinna bli klimatalarmister på 2000-talet.
Ni må tro att jag har funderat på varför det är så här. För det första tror jag att det helt enkelt finns en efterfrågan på domedagsprofetior. Journalisten Anders Bolling har ägnat en bok åt detta (”Apokalypsens gosiga mörker”), som delvis är en resa i människans inre. Så när en aktivist som Andreas Malm diskuterar framtida katastrofer (han gillar för övrigt Hizbollah också, kul kille) så levererar han en produkt som marknaden vill ha. Vidare har vi idag en hel industri som arbetar med detta, vilket jag också gjorde under 15 år. I den kontexten är klimatlarmen grenen som man sitter på, den ultimata garantin för att klimatmiljarderna fortsätter att flöda. Follow the money.
Tänk sedan såhär. Om man utbildar en hel generation akademiker – ekonomer, samhällsvetare, psykologer och så vidare – i klimatkris, som sedan söker jobb och forskningsanslag i den branschen, ja då kommer man få forskare som gärna tror på klimatkris. De som brukar protestera är pensionerade naturvetare, fundera på det en stund.
Vad drar vi för slutsats av allt det här? Ja, framförallt bör EU snarast upphöra med att plöja ned enorma summor i sin egen avindustrialisering. Vi har helt enkelt inte råd, och dessutom annat att ta itu med. Sedan är det förstås så att åtta miljarder människor kräver avsevärda resurser och sätter uppenbart ett sorts ”avtryck” på planeten jorden. Jag har inga problem med att utbildade människor arbetar med hur vi förvaltar tillgångar på bästa sätt och försöker minimera det moderna samhällets negativa effekter.
Men att skrämma upp folk med berättelser som helt enkelt inte stämmer är en helt annan sak. De ansvariga borde ställas till svars något oftare.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna