Tekniken rusar, och för varje framsteg är det en sak mindre vi behöver kunna. Kanske vi till slut inte behöver kunna något alls? Kanske inte ens att vara människor. Detta undrar Jeremiah Karlsson.
I sommar såg jag återkommande reklam för Mark Zuckerbergs nya AI-glasögon i mitt flöde. Det hade något ödesmättat över sig. Allt verkade också följdriktigt på något sätt, som att mänskligheten nu ska ta nästa steg i sin utveckling.
Reklamen var skrämmande, dels var glasögonmodellerna ganska fula, men det fanns också något hotfullt i kampanjen. Vanligtvis är reklam inte hotfull utan snarare inbjudande och välkomnande. Men inte här.
Det hotfulla bestod i Zuckerbergs egen pitch av produkten. Han menade att den som inte äger ett par AI-glasögon kommer hamna i ett betydande kognitivt underläge i framtiden. AI fungerar som bäst när den ser vad du som användare ser och kan interagera med dig i realtid, förse dig med information, tolka stimuli.
Omvänt betyder det, förmodar jag, att sakna AI mitt framför ögonen blir en försvårande omständighet, en individuell konkurrensnackdel, som försvårar när du söker ett jobb som de som bär AI-glasögon också söker.
Jag tror dock att det mest skrämmande, på ett djupare plan, ligger i att Zuckerberg faktiskt har rätt. Även om det kanske aldrig har varit tydligt uttalat från “teknikjättarna” står det numera klart att människan inte har någon frihet på sikt i var hon drar gränsen för sin livsvärld. Vill hon vara lönsam, bo värdigt, åtnjuta social status, måste hon offra det hon känner igen som mänskligt. Hon måste “flytta in” i den virtuella världen, slutgiltigt och helhjärtat och utan att se sig tillbaka, utan att kunna se sig omkring. Det liknar koloniseringen av en ny skön värld, tillgänglig för alla.
Jag tror alla känner det redan nu. Vi ser det omkring oss varje dag, hela tiden. Men det har blivit trivialt. Invant. Skärmarna har blivit en ny kroppsdel som närmar sig våra ansikten likt ett slukhål, eller som facehuggern i Alien, som gör människan omedveten och samtidigt gravid med monstret.
På tunnelbanan och på hundpromenaden syns det varje dag, och ibland stönar vi uppgivet när vi ser det. Vad vi suckar över är oklart. Kanske över en förlorad mänsklig gemenskap, kanske över mänsklighetens utveckling. “Varför njuter de inte av livet omkring dem?”
Det Zuckerberg påminner mig om är det hemska i att inom en snar framtid kommer dessa medmänniskor stirra in i samma virtuella värld, även när de skenbart tittar sig omkring. I tunnelbanan, under hundpromenaden, vid barnvagnspromenaden – den virtuella världen är ständigt för deras ögon. När de ser på dig, ser de inte dig, utan information som går att utläsa ur din digitala avatar, som du måste kurera.
Vem är du? Kanske besvaras frågan genom fem stjärnor, eller bara två, på Marketplace. Frågan om man bör känna tillit i en viss situation besvaras av glasögon som läser av verkligheten smartare än människan med sin gamla identitet.
Men är detta inte bara ett par vanliga glasögon som precis som andra glasögon korrigerar för brister i synen? – nu genom att lägga till ett lager information som våra ögon inte uppfattar?
Förespråkare säger att vi inte ersätts av tekniken, vi bara assisteras. Vi får hjälpredor. Som hemtjänsten som hjälper oss att “bo hemma” längre. Eller tänk på diskmaskinen. Vem vill diska för hand? Vem har tid?
Här närmar vi oss en av utvecklingens sämre sidor.
Det sker en förlust av egna förmågor, och tiden som sparas sugs upp av nya begär. Vi mister exempelvis stillheten i att utföra en syssla åt gången. Ny teknik dödar världar och skapar själsligt mänskliga krymplingar.
Det kanske låter abstrakt, men teknikutvecklingen kostar oss numera något djupt mänskligt. Frågan är bara vad, och om vi kommer minnas det om bara någon generation. När teven kom slutade folk samlas lika ofta i hemmen och utbyta berättelser. När GPS kom slutade vi läsa kartor. När sms kom slutade vi nästan tycka det var normalt att ringa varandra. När sociala medier kom behövde man inte interagera, man kunde följa varandras liv utan kontakt. Sociala medier gjorde oss mindre sociala, men mer ensamma och missnöjda med våra liv. Men hur marknadsfördes det? Är det någon som minns?
Nu är det en livsstil att hugga ved. Att fjällvandra. Att ha muskler likt en kroppsarbetare. Det markerar en förfining kulturellt att kliva av. Att kunna göra det. Och det är lätt att skratta åt det absurda i situationen, men jag tycker inte att skrattet är relevant. Det är snarare något oroande att vi med våra handlingar försvarar vårt eget avskaffande, vår andliga stympning.
Det handlar inte om att kliva av – det handlar snarare om att inte kunna kliva av. Vår försvarsförmåga är inte så god i kriget mot de dunkla mänskliga begären som tekniken vänder mot oss.
Jeremiah Karlsson
Socialarbetare och författare