De senaste tre decenniernas massinvandring har åstadkommit stora skador på Sverige, och även om vi börjar ställa saker och ting till rätta lär det ta minst hundra år att reparera dessa skador. Eller ännu längre. Av förklarliga skäl finns det därför många som letar efter enkla och snabba lösningar. En av dessa lösningar är ”återvandring”, alltså massdeportationer av invandrare.
Lösningen är elegant i all sin enkelhet. Men den är för enkel, för förenklad. Tyvärr – eller turligt nog? – är den helt orealistisk. Och som de flesta orealistiska drömmar kan den ställa till med stora problem om vi skulle försöka göra verklighet av den.
För det första måste vi vara klara över hur många invandrare det finns i Sverige. Utrikesfödda är minst två miljoner, eller 20 procent av befolkningen. Om man sedan räknar in de som är födda i Sverige men har utländsk bakgrund så blir det svårare att hitta exakta siffror och man stöter på många krångliga definitionsfrågor. Men tillsammans är första, andra och tredje generationens invandrare nästan en tredjedel av befolkningen. Kanske är vi redan där – i vilket fall kommer vi snart att vara det.
Invandrare är särskilt överrepresenterade bland yngre personer, vilket betyder att många är barn eller i barnafödande ålder. Resultatet är att även om invandringen på något magiskt vis skulle sjunka till noll så kommer ändå befolkningsandelen med invandrarbakgrund att nå 50 procent om några decennier. Detta syns tydligt för den som besöker ett dagis eller ett ålderdomshem.
Det är inte möjligt att deportera alla dessa miljoner, eller ens ett par hundratusen. Visst skulle det gå rent fysiskt, men inte politiskt. Sverige har i praktiken visat sig helt oförmöget att få bort icke-önskvärda människor från landet. Om vi inte ens kan enas om att sparka ut våldtäktsmän och terrorister lär vi aldrig kunna sparka ut hundratusentals relativt laglydiga människor.
Ännu viktigare är det faktum att det inte är önskvärt att deportera alla av dessa invandrare. Många är redan integrerade och/eller assimilerade. Skulle vi exempelvis deportera Mustafa Panshiri, Hanif Bali, Nima Rostami, Tino Sanandaji eller Hanna Tehrani? Jag skulle hellre deportera Morgan Johansson.
Idag bor ungefär 700 000 i så kallade utanförskapsområden. Detta är ett förskräckande antal. Men det betyder samtidigt att en stor majoritet av personer med invandrarbakgrund inte bor där. (Särskilt som inte alla i utanförskapsområdena är invandrare). Antalet med kopplingar till kriminella nätverk är cirka 62 000. Återigen en siffra som kan göra en mörkrädd, men även den en liten minoritet av alla med utländsk bakgrund.
Men just att det är ett relativt litet antal som orsakar allvarliga problem öppnar för möjligheter. För även om vi inte kan deportera miljoner, så är det fullt möjligt att deportera några tio tusen. Detta är en extremt viktig distinktion att göra – för vad är egentligen återvandring?
Återvandring betyder inte nödvändigtvis att ”alla” deporteras. Detta är den linje Richard Jomshof tog för ett tag sedan, där han talade om 100 000 – 150 000 deportationer. Även detta skulle leda till stora förbättringar för Sverige. Brottslighet och många andra kostnader följer potenslagar, alltså att en stor andel av problemen orsakas av en mycket liten grupp. 100 000 utvisningar skulle räcka gott för att få Sverige på rätt väg igen. I varje fall om vi lyckades utvisa rätt personer.
Denna form av återvandring är inte bara önskvärd, utan dessutom realistisk. Men när vi talar om denna form av återvandring är det viktigt att förklara att det är just vad vi menar. Annars riskerar den svenska högern att göra självmål och ge samtliga invandrarröster till vänstern. Detta vore en katastrof, då invandrare och personer med invandrarbakgrund idag är så många att det inte går att vinna val utan dem. Och de kommer inte att rösta höger om de tror att de eller deras vänner och familjer kommer att deporteras.
Så låt oss sluta drömma om återvandring. Låt oss istället vara praktiska om återvandring. Det vill säga att sätta målet – och noggrant förklara – att det är bråkstakarna som ska ut, snarare än ”alla”. För att ens kunna börja städa upp efter invandringskatastrofen måste vi acceptera att den inträffat och inte kan göras ogjord. Istället för att försöka återställa det förflutna gäller det att vinna framtiden. Och för att göra det krävs integrering och assimilering, snarare än massdeportationer.
Vi har inget val. Ha tålamod. Med lite tur tar det bara hundra år.