”I Sverige firar vi inte vår nationaldag eftersom vi inte har något att vara stolta över”. Detta uttalande var riktat till en grupp utländska turister på Sjöhistoriska museet från en av deras svenska kamrater. Mannen log insmickrande när han yttrade orden.
Tanken att vi svenskar inte har något att vara stolta över är något vi borde skämmas över. Det är fel på så många sätt, men säger också mycket om Sveriges problem. Exempelvis de ständiga integrationsmisslyckandena. Låt oss gå igenom felaktigheterna en efter en:
För det första så firar vi faktiskt vår nationaldag. Kanske inte lika flitigt som vi borde, men ändå. Jag själv gick runt i Stockholm och observerade firanden både på slottet och Kungsträdgården och många andra platser. Den svenska nationalismen är inte lika död som många tror. Eller hoppas.
För det andra så är det falskt att vi inte har något att vara stolta över. Ofta är dessa saker sådant vi tyvärr inte faktiskt är stolta över, men det ändrar inte att vi borde vara det. Nog tror jag att Sverige är ett speciellt land, men inte är jag så ödmjukt arrogant att jag tror att vi är så speciella att vi som det enda landet i världshistorien inte har något att vara stolt över.
Tänk på de tjugo grundämnen upptäckta av svenskar, våra 34 nobelpris (för att inte tala om själva nobelprisinstitutionen), stora företag som Ericsson och Ikea, författare som Strindberg och Lagerlöf, musiker som Jenny Lind och Birgit Nilsson, samt en lång och mestadels ärorik historia där vi har varit framgångsrika i både krig och fred långt bortom vad vårt blygsamma antal kunnat motivera. Kanske vår största bedrift är att överleva de långa decennierna av socialdemokrati utan att gå under, något få andra folk hade klarat. Det faktum att miljoner invandrare aktivt valt att komma hit visar att vi gjort något rätt.
Svenskar har ingen brist på saker att vara stolta över. Men vi har nog en brist på kunskap om dessa saker.
Det kanske värsta med uttalandet att vi inte hade något att vara stolta över var det leende det uttalades med. Det var inte ett ironiskt eller sarkastiskt leende, utan bar något av stolthetens kännetecken över sig. Den talande var stolt över att han var så cyniskt smart att han insåg att vi inte har något att vara stolta över. Detta, tyckte jag att leendet sa mig, gjorde honom bättre än andra.
Alltför många svenskar är stolta över sin brist på stolthet över Sverige. Detta är mycket skadligt, av det uppenbara skälet att man inte kan förvänta sig att ett land att blomstra om dess invånare inte bryr sig om det. Men det blir än mer kritiskt när det gäller vad som oundvikligen kommer att bli Sveriges största utmaning det kommande århundradet: att hantera konsekvenserna av massinvandringen.
Vi frågar oss varför alltför få invandrare blir svenskar. Vissa påstår att det är för att de inte vill. Nog ligger det en hel del sanning i det. Men då bör vi fråga oss varför det är så att de inte vill. Detta får sin naturliga förklaring i att alltför många svenskar inte heller bryr sig om Sverige.
Varför ska en invandrare göra valet att bli svensk? Av precis samma skäl som folk göra alla val – för att det verkar attraktivt. För att det är bra att vara svensk, för att det är något att vara stolt över. Men vem vill bli en del av ett land där alltför få ens bryr sig om att fira sin nationaldag eftersom ”vi inte har något att vara stolt över”?
En till sak med den korta kommentar och leende som inspirerade denna text var just att leendet också var insmickrande. Personen i fråga ville göra de utländska gästerna glada och få en klapp på huvudet. Detta bygger på tron att utlänningar uppskattar att få höra hur lite vi respekterar oss själva. Men varför skulle de göra det? Ingen gillar eller respekterar en person (eller land) som inte respekterar sig själv.
Det finns ett outtalat antagande att invandrare inte uppskattar att få höra vilket fantastiskt land Sverige är. I själva verket är det precis vad de behöver höra för att de ska göra den betydande ansträngningen som krävs för att bli en del av det här landet.