Det är lätt att vara en präst, men svårt att vara en bra präst. Jeremiah Karlsson berättar om ryggradslöshet i svensk kristendom.
För ungefär tio år sedan skrev jag små oansenliga krönikor i ett församlingsblad för en högkyrklig kyrka i Lund. Det var ofarliga och smått roliga kåserier om studentlivet, tills en dag då jag skrev en svada – en teologisk och filosofisk vidräkning – riktad mot en storhet i den lundensiska svenskkyrkliga miljön. Redaktören, som antagligen sällan läste vad jag skrev men ändå litade på min penna, kallade in mig på sitt kontor och sa att han mottagit mycket kritik för min senaste text, den som attackerade kyrkans ledning. Visst kunde man känna som jag över kyrkans utveckling, medgav han, men man måste knyta näven i fickan, det var essentiellt, nästan som en andlig övning.
Redaktören var en svenskkyrklig präst och han blev mitt första, i alla fall medvetna, möte med en så kallad “brödpräst”. Alltså sådana som predikar för bekvämlighetens och den höga lönens skull men håller tyst när det hotar deras anställning.
Jag blev förbjuden att skriva i församlingsbladet; inte ens ofarliga små kåserier gick längre bra att skriva. Dörren var stängd.
Dessa fega präster är naturligtvis mer socialt smidiga än jag. De utövar en skev form av praktisk visdom som består i att predika för att bygga upp, men utan att väcka anstöt hos arbetsledningen. ”Man får välja sina strider” som det heter.
Nyligen träffade jag en annan präst, som innerst inne hade teologiska problem med kvinnliga präster, dock inte att samarbeta med dem. Han hade som ung prästkandidat på nittiotalet blivit inkallad till biskopen och ombetts att ge sin åsikt i kvinnoprästfrågan. “Jag tycker det är svårt”, sa kandidaten. Och med det svaret kom han undan – en gång, och två gånger.
Den tredje gången han kallades till biskopen ville denne verkligen ha ett svar: hur såg han på kvinnliga präster? “Du vet att det inte är några problem”, försäkrade kandidaten. Han blev aldrig kallad igen. Försörjningen var tryggad. Samma präst har idag svårt med att få unga människor att stanna kvar i kyrkan och han verkar tycka att de radikala unga männen är lite svåra att hantera.
Detta människofruktande beteende sker på känsliga områden där politisk korrekthet krockar med gudomlig ordning. Det är förvisso mänskligt att vara rädd, men präster ska inte sträva mot att vara mänskliga, de ska vara andliga, och sprida gudomligt ljus. Frestelsen att bli en brödpräst ingår i deras andliga kamp att motstå. De kan inte välja bort andliga strider. Vem vet, kanske Gud rent av använder deras högsta ledning för att pröva om deras tro håller måttet?
Hur vågar prästerna, de som menar sig tro på klassisk kristendom, göra såhär? Jakobsbrevet säger att lärare i församlingen ska få en strängare dom (Jak 3:1). Präster bär ett stort andligt ansvar för människor. Om man förleder de små, “vore det bättre om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havets djup”. Så säger Jesus – den snälle och ödmjuke som Svenska kyrkan tror sig predika om.
Otaliga präster i Sverige missköter sitt andliga uppdrag. Men lön på kontot får de – inte för att i verklig mening predika, men för att vara smidiga i fråga om trons innehåll. De samlar sig skatter på jorden i form av lön och social status. Svenska kyrkans bröd- och bukpräster upptar dessutom onödig plats; det är som med ogräs i en trädgård som sakta växer igen till ett fornminne. Det är förresten en vanlig anledning till att vara med i Svenska kyrkan – att inte kyrkorna ska växa igen.
Jag fick ett uppvaknande av redaktörsprästen, som författare, och blev medveten om vad Svenska kyrkans kärleksbudskap är för en markfallen frukt. Så mycket för tolerans, kärlek och pluralism.
I somras var jag i Visby för första gången och kan säga såhär: om kyrkorna blir ruiner, så är i alla fall de vackrare och skönare än brödprästernas belåtna tomhet.
Jeremiah Karlsson
Socialarbetare och författare
SE ÄVEN: Svenska kyrkan och brödprästerna – Jeremiah Karlsson i samtal med teologen Lars Borgström