Titt som tätt stöter jag på texter där skribenter uttrycker chock och förvåning över vågen av antisemitism som sköljer över oss. Ett uttryck som återkommer är ”öppen antisemitism”, som beskrivning av hur radikaler marscherar runt på våra gator, viftar med flaggor och skanderar antijudiska slogans. Och visst är det dåligt med öppen antisemitism. Men det är åtminstone bättre än dold antisemitism.
Skälet till detta är att den öppna antisemitismen kan identifieras som just antisemitism och därmed börja bekämpas. Hur gärna man än vill så kan man inte längre blunda för den. Till och med Expo har börjat vakna, för sjutton! För att göra något åt ett problem måste man veta att det finns ett problem att göra något åt.
Det är fullt förståeligt att folk uttrycker sin avsky mot den öppna antisemitismen. Men det är ändå ett exempel på hur budbäraren får skulden för dåliga nyheter. Västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet har idag ett betydande problem med judehat, ett problem som kommit med invandringen och infekterat stora delar av den ”antirasistiska” vänstern. Men problemet kommer sig inte av att radikaler springer runt och skriker efter judeblod. Skrikandet är ett symptom på antisemitism, inte en orsak.
För tillfället befinner vi oss i en våg av antisemitism som började stiga vid Sjunde oktober-attacken 2023. Förr eller senare kommer denna våg att ebba ut. Betyder det att vi inte behöver oroa oss? Självklart inte! Men det vi bör oroa oss över är inte den här vågen av antisemitism. Det som istället borde oroa oss är det ”stigande tidvattnet” av antisemitism.
Denna långsiktiga vattenhöjning beror inte på tillfälligheter som det politiska vädret i Mellanöstern, utan på samhällsklimatet i väst. Denna långsiktiga antisemitism drivs – återigen – av invandring från länder där judehat är motsvarigheten till politisk korrekthet, i kombination med hur antisemitismen normaliseras och sprider sig inom vänstern. Visst har detta fått en liten skjuts sedan 2023, men även när den nuvarande vågen når sin topp så kommer antisemitismen att fortsätta krypa uppåt.
Det är denna långsiktiga ökning av antisemitism som är vårt verkliga problem. Faktum är att den kortsiktiga vågen är något vi bör vara tacksamma över, om det betyder att vi kan ta itu med det långsiktiga problemet.
Ibland är det bra att katastrofer sker. Detta eftersom det leder till att folk får upp ögonen för ett problem, och på så vis undviker större katastrofer. Så länge saker och ting fungerar så är det svårt att värdesätta det vi har. På så vis har Ukrainakriget fått oss att inse värdet av ett försvar, Trump värdet av frihandel, skjutningarna värdet av polisen, och energikrisen värdet av kärnkraft. Förhoppningsvis får vi nu tack vare palestinademonstranterna upp ögonen för faran med judehatet.
Det är sannolikt att utan 7 oktober så hade Sverige och hela västvärlden långsiktigt fått större problem med antisemitism än vad vi nu kommer att få. Nu har våra judehatare visat sina rätta ansikten, och alla kan se det. Utan detta hade den antisemitiska krutdurken fortsatt att fyllas på. Vi ska vara glada att den exploderade när den bara var halvfull.