Arlanda är den yttersta symbolen för vänsterns misslyckade politik. Här summeras det mesta som vänstern står för och har arbetat för under decennier: den katastrofala migrations- och integrationspolitiken, den ogenomtänkta och ideellt drivna infrastruktur- och klimatpolitiken och kulturelitens oförtjänta dominans i den svenska samhällsdebatten.
Symboliken börjar redan vid resan till flygplatsen. Arlanda Express är världens dyraste i sitt slag – det beror på ensamrätten att ta tågresenärer till Arlanda. Avtalet slöts visserligen under moderat ledning, men förlängdes 2019 under Socialdemokraternas regeringsinnehav och löper nu till 2050. Världens dyraste flygplatstågresor får vi uthärda många år till.
Väl på Arlanda möts vi ofta av en fullsmockad incheckningshall. Har vi oturen att checka in samtidigt som ett av de många planen som ska ta de nya svenskarna – de forna asylsökarna – till sina gamla hemländer blir upplevelsen surrealistisk, för att inte säga provocerande. Att Arlanda skulle vara en svensk flygplats kan ibland vara svårt att ta in. T ex avgår det från Arlanda dubbelt så många flyg till Etiopien som till USA per vecka – trots att USA är Sveriges tredje största handelspartner. Bara det borde leda till eftertanke och följdfrågor. Antingen fungerar integrationen, i den bemärkelse som vänsterns politiker ofta vill framhäva – att många av dessa ny-svenskar lever i arbetslöshet och fattigdom – inte alls så dåligt. Många svenskar skulle aldrig ens drömma om att ge sig iväg på den typen av långresor ihop med hela familjen. Eller så är bidragen på tok för höga. Och varför reser man till ett land som man en gång flytt ifrån? Bara den frågan borde leda till dagliga kontroller med syfte att upphäva uppehållstillstånden.
Väl igenom säkerhetskontrollen börjar marschen. För den som har någon form av rörelsehinder eller kommit upp sig i åren är Arlanda rena rama skräcken. Smitvägen för att slippa en del av den långa promenaden till gaten är nu stängd. Alla ska tvingas igenom parfymerier, sprit, klädbutiker och restauranger. Statliga Swedavia som ansvarar för flygplatsen har prioriterat butiksförsäljning och shopping före att göra resandet så enkelt som möjligt. Det har varit viktigare att göra Arlanda till ett spännande köpcentrum än att göra det till en lättillgänglig flygplats.
Varför Swedavia haft denna märkliga prioriteringsordning kan bara förklaras av ideella skäl. Omdaningen av Arlanda ägde rum under den socialdemokratiska regeringens tid. Flyg hatas som bekant av vänstern och ska under inga omständigheter uppmuntras. Det är tydligt att huvudsyftet har varit att göra flygresandet så jobbigt som möjligt så att andra resealternativ på sikt kan ta över.
Den tidsbesparing som inrikesflyget erbjuder har Swedavia effektivt suddat ut. Det var sannolikt också skälet till varför den tidigare mindre och mer tidseffektiva inrikesterminalen är borttagen. Nu slussas alla flygresenärer via den gigantiska terminal 5. Parallellt har Swedavia arbetat aktivt med att motverka all form av återstart av Bromma flygplats – en liten flygplats som gjorde resandet både enklare och mer tidsbesparande.
För den som landar på Arlanda blir upplevelsen inte heller särskilt trevlig. Att få ut sitt bagage, särskilt en söndag, kan ta upp emot en timme. Ett toalettbesök avrekommenderas starkt. I bagagehallen har man då visserligen gott om tid att studera de många fotografierna av ”kända personligheter” som hänger där – en aktivitet som kan visa sig vara både uppslukande och upprörande.
Swedavia skriver på sin hemsida: ”Arlanda är för många utrikesresenärer det första intrycket de får av Stockholm och Sverige. Galleriet ger dem en positiv start på vistelsen och samtidigt får hemvändande svenskar en känsla av stolthet över sitt land och sin huvudstad.”
Merparten av porträtten är konstnärer, skådespelare, författare och idrottspersonligheter. Det är tydligen dessa som ska vara Sveriges främsta stoltheter. Men många är personer som har bidragit ytterst lite till Sveriges välstånd och utveckling. Det anstötliga är att personerna som borde vara Sveriges förebilder saknas eller är få till antalet. Var är alla Sveriges framstående affärsmän, affärskvinnor och uppfinnare som har bidragit till att bygga upp många av de svenska internationella bolagen och skapat arbeten för tusentals personer? Visst, några finns där – Håkan Lans som uppfann ett marint navigationssystem, till exempel – men de är få. Istället är det författare och komiker (med vänsteråsikter) som ska stå för det ”svenska” och som tydligen ska göra att vi känner oss stolta.
Det enda som är igenkännbart är hur socialistiskt Sverige är. Att fotbollsspelaren Albin Ekdal hänger där, som visserligen har slitit som en varg på plan i många år men som inte har gjort ett enda landskampsmål, är förunderligt. Den mest troliga förklaringen är att han har en pappa som heter Lennart Ekdal som både är gammal SVT-journalist och har ”rätt” partibok i sin hand.
Vill man hyra en bil, vilket kan vara intressant för bland annat affärsresenärerna, är det en resa i sig. Först en promenad på cirka en kilometer till en busshållplats, eftersom Swedavia har bestämt att bussen inte ska stanna utanför ankomsthallen vid terminal 5 utan bara vid den gamla inrikesterminalen, för att sedan åka en busstur på cirka 7-8 minuter dit hyrbilarna står. Att promenera, för den som hittar, skyltar saknas, tar en dryg halvtimme. Med bagage är det ett dagsverk. Med småbarn är det en omöjlighet.
Swedavia har lyckats med konstverket att skapa ett Arlanda som ett slags monument över svensk vänsterpolitik. Det var sannolikt inte tanken, men av naturliga skäl blev det så för bakom varje stort projekt finns det mänskliga hjärnor. Ideella krafter lyser alltid igenom.
På Arlanda blev det vänsterns hat för flyget, föraktet mot allt det som skapar välstånd, mot de som jobbar och sliter. Att göra det enkelt för dessa har låg prioritet. Vänster har aldrig velat främja framgångsrik affärsverksamhet. De har alltid tagit den för given, som Sveriges kassako, liksom de tar välståndet för självklart. Vänstern tror att människor älskar att jobba för att andra ska ha det bra, för att andra som inte bidrar ska kunna resa till sina gamla hemländer. De värnar inte om de goda krafterna. De tar aldrig vara på klokskapen.
På Arlanda blir vänsterns destruktiva politik konkretiserad på ett sätt som är både ledsamt och trist att beskåda och uppleva. Men det värsta är vad detta betyder på sikt. När en av världens nordligaste huvudstadsflygplats inte behandlas som den värdefulla tillgång den borde vara för landet och svenskt näringsliv – det vill säga jobb, välstånd och tillväxt – så kommer Sverige garanterat att bli ett fattigare land.