Vänstern ger upp kampen om männen

Som en del av ett självskadebeteende läser jag ibland Aftonbladet. Nyligen stötte jag på en artikel som argumenterade för att unga män stod så långt till höger att det inte längre var värt att kämpa för deras röster. Vänstern borde fokusera på de ”oroliga unga kvinnorna” snarare än de ”arga unga männen”.

Detta var ”Glöm inte de unga som går åt vänster: kvinnorna” av Cas Mudde. Det var faktiskt en bra artikel. Även om utgångpunkten självfallet var vänster så höll jag med om mycket, och utifrån sina premisser argumenterade Mudde väl. Jag förvånades av att något så bra kunde skrivas i Aftonbladet. Förklaringen kom snart när det visade sig att den först hade publicerats i brittiska The Guardian, och att Aftonbladet bara återpublicerat den.

Cas Mudde är nederländsk statsvetare som forskar om populism och den politiska högern. Eller som han kallar den, ”extremhögern”. Mudde tar avstamp i den idag uttjatade observationen att unga män i högre utsträckning röstar höger än unga kvinnor.

Eftersom Mudde – trots att han verkar vara ganska vettig – ju ändå är vänster så ser han detta som sexistiskt: ”Det faktum atthuvudfokus ändå ligger på unga män illustrerar hur den ”manliga blicken” fortsätter att dominera berättelsen inom såväl akademi som medier”. Istället, tycker han, borde man fokusera på unga kvinnor som röstar vänster. Jag skulle tillägga att det också har den fördelen att man slipper begrunda sina misslyckanden.  

Artikeln tar upp frågan om varför denna könsskillnad finns, men går sedan snabbt vidare. Enligt Mudde ska unga män vara särskilt mottagliga för ”modern sexism”, vilket innebär att de inte sväljer Feministiskt initiativs världsbild med hull och hår.

Mudde undrar också varför unga män skulle vara mer skeptiska mot den växande staten. Då kunde jag rekommendera honom att läsa ”Den mjuka staten” av Catharina Grönqvist Olsson & Erik J Olsson, som beskriver hur offentlig sektor blir allt mer kvinnodominerad. Eller varför inte Tina  von Schinkels artikel här på Samtiden, Kvinnor bäst på lag och ordning! Eller?”. I allt högre utsträckning har det offentliga blivit kvinnornas domän, medan näringslivet är männens.

Själv tycker jag att det riktiga mysteriet ändå är att det fortfarande finns män som röstar vänster. För det gör det ju. I den senaste opinionsundersökning (maj 2025) skulle 46.1 procent av männen (alla åldersgrupper) rösta på de fyra vänsterpartierna, mot 61.8 procent av kvinnorna.

Det handlar  egentligen inte om att vänstern har ”glömt” oss män, utan att vi utsetts till fiende nummer ett. När hörda man sist vänstern säga något positivt om män? Knappt ens homosexuella kommer undan piskan nuförtiden. Det är inte konstigare att män inte röstar vänster än att svarta inte röstar på Nordiska motståndsrörelsen.

Slutligen presenterar Mudde sin idé för hur vänstern bör hantera situationen. Lösningen är enkel: ge upp. Män gillar helt enkelt inte vänsterpolitik. Och genom att inte ta debatten så slipper man anstränga sig, något som dessutom kan legitimera åsikter man finner obehagliga. Vilket verkar vara alla åsikter utom ens egna.

Särskilt uppfriskande är Muddes idé om att vänstern ska överge sin ”föråldrade” bild av hur arbetarklassväljaren ser ut. Vad en mer modern bild av arbetarklassväljaren ser ut förklarar inte Mudde. Kanske en barnlös kvinnlig HR-konsult med utbildning i genusvetenskap boendes på Södermalm tillsammans med tre katter.

På ett sätt är det positivt att vänstern överger oss män – äntligen lämnas vi ifred! Men på ett annat sätt är det tragiskt, då det visar hur polariserad politiken blivit och hur vilse vänstern har gått, när man på allvar ger upp på halva befolkningen. För i slutändan är det inte männen som gått åt höger. Det är vänstern som gått åt vänster.