Den senaste tiden har hundratals syriska druser mördats. Det rapporteras om plundring, kidnappningar, och att folk kastas ned från hustak. Sker detta med den nya islamistregimens tillåtelse? Eller medverkan?
Druserna är långtifrån de enda av Syriens minoriteter som är hotade. Som så många av världens krigszoner är Syrien mångkulturellt – knappast ett sammanträffande. Förutom den arabiska majoritetsbefolkningen finns även kurder, turkmener, assyrier, tjerkesser, armenier, med mera. Om vi tittar på religion så har vi utöver den sunniislamska majoriteten även shiiter, alawiter, ismailiter, kristna och druser. Det ska till och med finnas ett hundratal självmordsbenägna judar kvar i landet, vilket är lika imponerande som tragiskt som komiskt.
Kommer dessa grupper att komma överens med varandra? Eller snarare, kommer den nya sunnimuslimska regimen i Damaskus att motstå frestelsen att begå folkmord? Händelserna i Sweida antyder att svaret är ”nej”. Även om den nye presidenten Ahmed al-Sharaa skulle vara uppriktig med sin försonande retorik så är det inte säkert att han kan hålla sina jihadister under kontroll. Al-Sharaa själv är före detta medlem i al-Qaida, och många av hans följare tillhörde för inte så länge sedan Islamiska staten.
Jag vill föreslå är en möjlig lösning på detta samlevnadsproblem. Denna lösning är skilsmässa – att dela Syrien. Alltså att drastiskt rita om landets gränser, kanske så till den grad att landet försvinner från kartan.
Det kan tyckas märkligt att jag som nationalist förespråkar att avskaffa ett självständigt land. Men Syrien var aldrig en nationalstat. Även om själva namnet ”Syrien” är uråldrigt och redan användes av grekerna, så handlade det om geografi snarare än nationalitet. Det moderna Syrien härstammar från den franska kolonin som etablerats efter att området erövrats från turkarna efter första världskriget. Fransmännen drog sig tillbaka efter andra världskriget, och lämnade landet åt sitt öde. Som decennier av diktatur och inbördeskrig visar gick det sisådär. Man hade nog behövt mer ”teambuilding”.
Hur skulle en delning av Syrien se ut i praktiken? Medelhavskusten runt Latakia och Tartus skulle kunna bli en självständig alawitisk stat. Assadanhängare kämpar fortfarande där mot den nya regimen. Alternativt skulle området kunna ansluta sig till Libanon.
De två drusiska områdena i söder skulle antingen ansluta sig till Libanon, Israel eller Jordanien. Golanhöjderna borde gå permanent till Israel, då de redan har dem.
I norra Syrien har Turkiet redan ockuperat stora områden. Inget officiellt har sagts, men jag misstänker att Erdoğan inte tänker åka hem i första taget. Det enklaste är att låta honom behålla sitt stöldgods.
I den stora öknen söder om Palmyra finns resterna av den påstått demokratiska och sekulära ”Fria syriska armén”. De håller ställningarna med amerikanskt stöd. Detta borde gå till Jordanien. Det är mest sand, i vilket fall.
Kurdiska grupper ockuperar redan nordöstra Syrien. Antingen kunde detta bli en självständig kurdisk stat, eller en del av Irak.
Frågan är då vad som skulle göras med det sunniarabiska kärnlandet mitt i Syrien, från Aleppo i norr till Homs i mitten till Damaskus i söder. Borde även dessa delas upp av grannländerna, eller förbli ett självständigt Syrien? Detta skulle bli svårt – ett slaktat Syrien utan kust eller olja och styrt av islamister.
Det finns tre stora problem med denna plan. Det första är osäkerheten. Kriget har härjat i snart femton år, miljoner är på flykt, och inte ens innan kriget fanns det pålitlig data. Av förklarliga skäl är folk försiktiga med att erkänna sin grupptillhörighet. Det är inte bara den senaste veckan i Sweida som fel svar på frågor som ”är du drus?” kan ha olyckliga konsekvenser för ens förväntade livslängd.
Det andra problemet är att Syrien inte bara är delat i regioner, utan även inom dessa regioner. Inte ens de områden där, säg, alawiter, dominerar, är 100 procent alawitiska. Många individer från minoritetsgrupper bor också i områden med sunnitisk-arabisk majoritet. Särskilt gäller detta huvudstaden Damaskus. Det är därmed omöjligt att dela Syrien utan att vissa ”hamnar på fel sida”.
Det tredje problemet är att många av grannländerna kanske inte ens vill ha dessa områden. För ärligt talat – vem skulle vilja det? Ett totalt sönderkrigat och utfattigt land styrt av kriminella gäng och islamistiska fanatiker? Alla fem grannländer – Libanon, Israel, Turkiet, Irak och Jordanien – har problem så det räcker.
Detta förvärras av att landförvärv i Syrien får inrikespolitiska effekter. Vad händer med maktbalansen i Libanon om landet skulle få en alawitisk minoritet? De irakiska kurderna är redan mäktiga – skulle de börja kämpa för total självständighet om de fick ännu större makt? Och vad skulle Iran och Turkiet tycka om det?
Detta är massiva problem för Syriens delning. Föreslår jag ändå på allvar att det görs? Jag föreslår på allvar att det borde övervägas. Men jag erkänner att det enda riktiga argumentet för en sådan farlig manöver är att det (kanske) vore mindre dåligt än att inte göra det. Risken är att det syriska mångkulturella experimentet får ett betydligt blodigare slut.