Riksdagsledamoten Angelika Bengtsson (SD) berättar för första gången om när hon av sitt fackförbund uppmanades lämna förbundet eftersom de inte ville ha sverigedemokrater som medlemmar. Carl Eos intervjuar Angelika Bengtsson.
Brevet till Angelika Bengtsson
Vi ses en solig och varm eftermiddag i maj. Hon sitter på ett kafé på Södermalm i Stockholm.
”Här brukade vi gå och fika när jag gick på gymnasiet” säger hon. När jag frågar om hennes dialekt förklarar hon att hon är från Skåne men gick på Kungliga Svenska Balettskolan som har sina lokaler vid Söder Mälarstrand ett stenkast från där vi sitter. Det var innan hon blev riksdagsledamot för Sverigedemokraterna.
Jag har stött på Angelikas namn tidigare, vilket jag för transparensens skull också påpekar för henne. Hon har påbörjat en utbildning till arbetsterapeut och jag har arbetat på Sveriges Arbetsterapeuter som är den yrkesgruppens fackförbund. Min fråga till henne är om hon vill berätta om ett brev. Det vill hon.
”Jag var 24 år gammal då” säger hon. ”Man tror ju att man äger världen i den åldern. Samtidigt som man är så naiv.”
När hon kom in på utbildningen gick hon med i facket. ”Vi fick kurslitteraturen till ett bra pris då” påpekar hon och jag känner igen detta. Rabatten på kurslitteraturen var förbundets sätt att locka studenterna att bli medlemmar. I september 2014 kommer hon in i riksdagen för sitt parti. Det tar inte många veckor innan hon får ett brev på posten. Hennes fackförbund uppmanar henne att säga upp sitt medlemskap eftersom de inte vill ha sverigedemokrater som medlemmar.
Utan skydd på arbetsmarknaden
Det har gått lång tid sen hon fick brevet. Snart har hon suttit tre mandatperioder i riksdagen. Bryr hon sig om vad som hänt?
”Jag undrade om jag inte någonsin skulle ha något skydd i jobbet” säger hon. Hon tänker efter och intrycket är att hon blir upprörd vid minnet av händelsen. ”Väldigt många på arbetsmarknaden måste vara med i facket. Det är så de har gjort systemet. Varför skulle inte jag ha samma rättigheter som alla andra?”
När jag frågar henne om hon känner andra sverigedemokrater som varit med om liknande saker säger hon att det finns de som inte litar på facken.
”Även om de låter mig vara med och betala medlemsavgiften, kommer de finnas där när jag behöver hjälp? Många undrar om man kan lita på att de kommer hjälpa en sverigedemokrat.”
Så hur gick det sen? Lämnade Angelika Bengtsson fackförbundet som inte ville ha henne som medlem? Nej, inte på en gång. Men när hon blev riksdagsledamot lämnade hon planerna på att utbilda sig till arbetsterapeut, i alla fall för stunden. Efter ett tag fanns vare sig anledning eller möjlighet att kvarstå som medlem. Hon lämnade förbundet på samma vis som andra som hoppar av utbildningen.
”Jag vet inte hur mitt yrkesliv efter min tid som politiker kommer att se ut” säger hon. ”Någonting kommer jag ju att arbeta med. Kommer facket att finnas för mig då? Är jag välkommen som medlem? Kommer jag ha samma rättigheter på arbetsmarknaden som alla andra?”
Har man rätt att vara med i facket?
Min egen situation skiljer sig från Angelika Bengtssons även om den grundar sig i samma frågeställning: Får sverigedemokrater och/eller konservativa finnas hos fackförbunden? Jag arbetade över tolv år i Saco- och TCO-förbund innan det avslöjades att jag hade privata politiska åsikter som gjorde att de inte ville ha mig kvar. Sett ut mitt eget perspektiv är den stora frågan: Hur kan jag i tolv år vara en omtyckt medarbetare bara för att över en natt inte längre passa in. Jag är ju samma person idag som jag var igår.
Frågan om vilka krav medborgare eller politiker kan ställa på fackförbunden är lång ifrån enkel. Ibland får olika sidor i debatten det att låta som att saken är svart-vit men alla som tänker efter vet att det är svåra avvägningar som ska göras.
Fackförbunden är privata föreningar som ytterst ska styras av sina medlemmar. Samtidigt har parterna på arbetsmarknaden i samförstånd med politiska partier byggt upp ett system som gör att alla arbetstagare bör kunna vara med i ett fackförbund som är part i det kollektivavtal som gäller på arbetsplatsen. Den som inte är med har i praktiken sämre skydd.
Fackförbundens svårighet är att om de vill ha nuvarande system kvar så måste de också ta ansvar för arbetsmarknaden. I det ansvaret ligger bland annat att se till att alla som vill kan vara med i ett fackförbund som äger kollektivavtalet som gäller på arbetsplatsen.
Detta är första delen i en artikelserie.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.