Riksdagsledamoten Angelika Bengtsson (SD) berättar för första gången om när hon av sitt fackförbund uppmanades lämna förbundet eftersom de inte ville ha sverigedemokrater som medlemmar. Mats Fredlund berättar om domstolsprocessen mot Svenska Transportarbetareförbundet. Carl Eos artiklar om Sverigedemokraterna och fackförbunden har varit populära bland Samtidens läsare. Här presenteras alla delar av serien i en artikel.
Brevet till Angelika Bengtsson
Vi ses en solig och varm eftermiddag i maj. Hon sitter på ett kafé på Södermalm i Stockholm.
”Här brukade vi gå och fika när jag gick på gymnasiet” säger hon. När jag frågar om hennes dialekt förklarar hon att hon är från Skåne men gick på Kungliga Svenska Balettskolan som har sina lokaler vid Söder Mälarstrand ett stenkast från där vi sitter. Det var innan hon blev riksdagsledamot för Sverigedemokraterna.
Jag har stött på Angelikas namn tidigare, vilket jag för transparensens skull också påpekar för henne. Hon har påbörjat en utbildning till arbetsterapeut och jag har arbetat på Sveriges Arbetsterapeuter som är den yrkesgruppens fackförbund. Min fråga till henne är om hon vill berätta om ett brev. Det vill hon.
”Jag var 24 år gammal då” säger hon. ”Man tror ju att man äger världen i den åldern. Samtidigt som man är så naiv.”
När hon kom in på utbildningen gick hon med i facket. ”Vi fick kurslitteraturen till ett bra pris då” påpekar hon och jag känner igen detta. Rabatten på kurslitteraturen var förbundets sätt att locka studenterna att bli medlemmar. I september 2014 kommer hon in i riksdagen för sitt parti. Det tar inte många veckor innan hon får ett brev på posten. Hennes fackförbund uppmanar henne att säga upp sitt medlemskap eftersom de inte vill ha sverigedemokrater som medlemmar.
Utan skydd på arbetsmarknaden
Det har gått lång tid sen hon fick brevet. Snart har hon suttit tre mandatperioder i riksdagen. Bryr hon sig om vad som hänt?
”Jag undrade om jag inte någonsin skulle ha något skydd i jobbet” säger hon. Hon tänker efter och intrycket är att hon blir upprörd vid minnet av händelsen. ”Väldigt många på arbetsmarknaden måste vara med i facket. Det är så de har gjort systemet. Varför skulle inte jag ha samma rättigheter som alla andra?”
När jag frågar henne om hon känner andra sverigedemokrater som varit med om liknande saker säger hon att det finns de som inte litar på facken.
”Även om de låter mig vara med och betala medlemsavgiften, kommer de finnas där när jag behöver hjälp? Många undrar om man kan lita på att de kommer hjälpa en sverigedemokrat.”
Så hur gick det sen? Lämnade Angelika Bengtsson fackförbundet som inte ville ha henne som medlem? Nej, inte på en gång. Men när hon blev riksdagsledamot lämnade hon planerna på att utbilda sig till arbetsterapeut, i alla fall för stunden. Efter ett tag fanns vare sig anledning eller möjlighet att kvarstå som medlem. Hon lämnade förbundet på samma vis som andra som hoppar av utbildningen.
”Jag vet inte hur mitt yrkesliv efter min tid som politiker kommer att se ut” säger hon. ”Någonting kommer jag ju att arbeta med. Kommer facket att finnas för mig då? Är jag välkommen som medlem? Kommer jag ha samma rättigheter på arbetsmarknaden som alla andra?”
Har man rätt att vara med i facket?
Min egen situation skiljer sig från Angelika Bengtssons även om den grundar sig i samma frågeställning: Får sverigedemokrater och/eller konservativa finnas hos fackförbunden? Jag arbetade över tolv år i Saco- och TCO-förbund innan det avslöjades att jag hade privata politiska åsikter som gjorde att de inte ville ha mig kvar. Sett ut mitt eget perspektiv är den stora frågan: Hur kan jag i tolv år vara en omtyckt medarbetare bara för att över en natt inte längre passa in. Jag är ju samma person idag som jag var igår.
Frågan om vilka krav medborgare eller politiker kan ställa på fackförbunden är lång ifrån enkel. Ibland får olika sidor i debatten det att låta som att saken är svart-vit men alla som tänker efter vet att det är svåra avvägningar som ska göras.
Fackförbunden är privata föreningar som ytterst ska styras av sina medlemmar. Samtidigt har parterna på arbetsmarknaden i samförstånd med politiska partier byggt upp ett system som gör att alla arbetstagare bör kunna vara med i ett fackförbund som är part i det kollektivavtal som gäller på arbetsplatsen. Den som inte är med har i praktiken sämre skydd.
Fackförbundens svårighet är att om de vill ha nuvarande system kvar så måste de också ta ansvar för arbetsmarknaden. I det ansvaret ligger bland annat att se till att alla som vill kan vara med i ett fackförbund som äger kollektivavtalet som gäller på arbetsplatsen.
Mats Fredlunds kamp mot Transport
Det mest kända fallet av en sverigedemokrat som uteslutits ur sitt fackförbund är Mats Fredlund. Efter att Svenska Transportarbetareförbundet uteslutit Fredlund vann han i såväl tingsrätten som hovrätten. Förbundet hade inte rätt att utesluta honom mot bakgrund av hur deras stadgar är skrivna. Den striden började 2018 och pågick fram till 2023 då Högsta domstolen meddelade att de inte gav prövningstillstånd.
Efter några veckors skickande av sms mellan oss får jag tag på Fredlund. När jag berättar om vad jag undrar pratar han gärna. ”Det jag sa till dem var att om jag inte får vara med i facket så ska inte ni heller bestämma” säger han. Flera gånger påpekar han just detta för mig: Facket ville både kasta ut honom och krävde att få ha makten över hans arbetsvillkor och på hela arbetsmarknaden.
Den argumentation som Fredlund använder är egentligen samma som Hovrätten även om Fredlund inte har det juridiska språket. Högsta domstolen har tidigare slagit fast att uteslutningar från fackförbund kan prövas i domstol eftersom medlemskapet har betydelse för den enskildes yrkesutövning och ekonomi. På Europanivå har Europadomstolen uttalat att fackförbund å ena sidan är fria att välja sina egna medlemmar. Men å andra sidan är staten skyldig att skydda enskilda mot fackförbund som missbrukar sin dominerande ställning.
”I domstolen var det jobbigt men där pratade ju mest min advokat” säger Fredlund. Hur var det med kollegorna då, undrar jag? ”Alla höll på mig” blir svaret. ”De kände ju mig och visste vem jag var. Och nu för tiden är säkert 30-40% av medlemmarna i Transport sverigedemokrater.”
Det sista som Fredlund säger är säkert anledningen till att man försöker ligga lågt i frågan nu förtiden, i alla fall bland LO-förbunden. Medlemmarna är ju sverigedemokrater. Enligt Sveriges Televisions vallokalundersökning vid riksdagsvalet 2022 röstade 27,5 % LO-förbundens medlemmar på Sverigedemokraterna. Det är klart över Sverigedemokraternas valresultat och gör dem till näst största parti bland arbetarna.
Särskilt mansdominerade förbund som Byggnads och IF Metall vet att de har många sverigedemokrater bland medlemmarna. De har all anledning att tassa försiktigt runt frågan. Nu blossar det dock upp till politisk strid om huruvida den enskilda medlemmen ska ha rätt att inte behöva se sin fackavgift skickas vidare till något politiskt parti utan medgivande. Det är inte minst Sverigedemokraterna som driver den fråga på riksnivå, något som knappast förvånar med tanke på historiken.
För Mats Fredlunds del fick historien ett både positivt och tråkigt slut. Efter vinsterna i domstolsprocesserna fick han ett brev hem: ”Välkommen som medlem i Transport.” Han fnyser när han berättar om det. Istället var tvungen att lämna Sverigedemokraterna och sina politiska uppdrag efter att ha dömts för att ha kört bil onykter.
Kan man starta ett eget fackförbund?
Sverigedemokraternas konflikt med fackförbunden gick så långt att man försökte starta ett eget fack. ”Löntagarna” hette det och bildades 2013 bara för att upplösas ett år senare. När jag kontaktar den före detta ordföranden Sven Pernils tycker han inte att det finns så mycket att säga om det.
Han skriver i ett sms:
”Löntagarna var ett försök att organisera något skydd för alla sverigedemokrater som nekades medlemskap i något av de S-knutna fackföreningarna, vilket är nästan samtliga. Tanken var inte ett försök att skapa ett nytt LO, utan att kunna ge medlemmarna ett juridiskt grundskydd.”
Pernils menar att de flesta fack idag håller sig ganska tysta kring frågan om sverigedemokrater, inte minst eftersom det skulle allvarligt påverka förbundens ekonomi om de tappade de sverigedemokratiska medlemmarna.
En annan dimension av att förhindra fackliga ombud med fel politiska uppfattningar finns dock kvar:
”Situationen idag är ju något bättre, om du bortser från sverigedemokrater med förtroendeuppdrag. Detta för att förhindra att det skulle kunna väljas ombud till kongresser mm, som skulle äventyra S kontroll av fackförbunden.”
Förbunden inom LO är alltså rädda för att förtroendevalda med sverigedemokratiska uppfattningar om de tillåts ska bli så många att de får inflytande över förbundens ställningstaganden.
Fackförbunden och uteslutningar
För att förstå varför uteslutningar av politiska skäl av medlemmar ur fackförbund väcker så stor uppmärksamhet måste man veta att de har varit ovanliga. I början av 1940-talet uteslöt bland annat nuvarande IF Metall kommunister men man hänvisade till illojalitet och inte politiska uppfattningar.
Annars har just kommunisters ställning inom fackförbund som ingår i samarbeten med Socialdemokratiska Arbetarepartiet varit en återkommande fråga. En våg av motsättningar mellan socialdemokrater och kommunister tog fart när Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland ingick en pakt 1939. Efter att Sovjet anfallit Finland samma år blev arbetarrörelsens interna strid allt hårdare. Det är i ljuset av detta som man ska se uteslutningar av kommunister.
Inte förrän 2022 startade Vänsterpartiet ett fackligt program för att bryta socialdemokratins ensamrätt på samarbete med LO-förbund. Arbetat gav omedelbart resultat och 2022 blev Fastighets första LO-förbund att inleda ett formellt samarbete med Vänsterpartiet.
Uteslutningar av uttalat politiska skäl har dock skett. 1999 uteslöt just IF Metall en nazist ur förbundet.
Vid ärenden som rör sverigedemokrater har det i regel hänvisats till att personen som man vill ska lämna förbundet har åsikter som strider mot förbundets stadgade skrivningar om människors lika värde eller om värdegrund. Det torde dock finns en mycket stor mängd medlemmar i fackförbunden som gör saker eller uttrycker uppfattningar som kan sägas bryta mot sådana stadgar.
Varför har just frågan om sverigedemokrater blivit stor? Sannolikt ligger det mycket i vad Mats Fredlund sa om att det finns en oro inom arbetarrörelsen för att sverigedemokraterna i LO-förbunden är så många att de blir en maktfaktor.
Hur ser framtiden ut?
Efter mina år i fackföreningsrörelsen känner jag både förbunden och många människor där. Somliga är arga på mig och har tagit avstånd, vissa vill men vågar inte ha kontakt med mig och ytterligare andra kan säga att de inte bryr sig så mycket om vad folk tycker.
När jag blev offentligt omtalad som en person som inte fick vara kvar i sin anställning på ett fackförbund på grund av politiska åsikter kontaktar flera andra mig. Någon berättar att hennes chef sa att hon fick ”ont i magen” av sin medarbetares partipolitiska engagemang. Några före detta kollegor skriver till mig att de gillar det jag gör men inte vågar säga det. Bland de som fortfarande är yrkesaktiva är viljan att tala öppet låg. Det kan påverka karriären.
Jag tar kontakt med en kunnig vän i branschen som dock av förståeliga skäl vill vara anonym. Hur ser framtiden ut?
”Alla politiska organisationer är mer radikala internt än vad man vill visa utåt” säger han. ”Alla fackförbund vet att de riskerar att förlora medlemmar om frågan om partipolitik diskuteras.”
Jo, så är det, men varför är det så mer nu än tidigare? ”Kulturkriget och de nya frågorna äter sig in i den klassiska fackliga kampen” säger min vän. Det han menar är att facken har börjat ta upp nya frågor som de tidigare inte brydde sig lika mycket om. Detta är tydligast bland tjänstemän och akademiker. De som styr i fackförbunden är alltmer intresserade av klimatfrågan, frågor om kön och sexuell läggning, av internationellt arbete och av invandringsfrågan.
Kanske kan sverigedemokrater och socialdemokrater enas gällande arbetsmiljö, lön och villkor i arbetslivet – men om de andra frågorna ska drivas av facken så uppstår konflikter.
Så vad händer framöver? Min vän rycker på axlarna: ”Mer strid om saker som inte har med arbetsmarknaden att göra. Men samtidigt en rädsla för att sverigedemokraterna ger upp om facken. Och om allt färre vill vara med i facken så kanske den svenska modellen faller tillslut.”
Mer kulturkrig istället för fokus på sakfrågor, kärnuppgifter och tolerans. Det är framtiden. I värsta fall. Eller så vänjer sig fackförbundens vid att Sverigedemokraterna finns. Omvärlden förändras ju. Vad händer exempelvis om Sverige får en sverigedemokratisk arbetsmarknadsminister efter valet 2026?
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.