Nuförtiden är det sällan jag kan skriva att Sverige har något att lära sig av Storbritannien. Landet sjunker snabbt – jag antar att det var drottningen som höll det flytande. Men när det kommer till så kallade ”non-crime hate incident”, NCHIs eller icke-brottsliga hatincidenter, så har vi något att lära. Mer specifikt, vad vi inte bör göra.
Vad är en icke-brottslig hatincident? Jo, det handlar om att någon polisanmäler dig för att ha uttryckt hat mot någon av de vanliga privilegierade raserna, sexualiteterna, handikappen eller religionerna. Med den sistnämnda kategorin avses självfallet islam. Vad som räknas som ”hat” tolkas ytterst generöst.
NCHI är alltså ett sätt att lagligt slå ned på folk som använder sig av sin yttrandefrihet för att säga sådant som Makten med stort ”M” inte vill höra. Mellan 2014 och 2019 registrerades 120 000 sådana incidenter, ungefär 65 per dag. Efter kritik från yttrandefrihetskämpar så har detta sjunkit något, men inte alls försvunnit.
Vilka riskerar att drabbas av NCHI-anmälningar? Alla. En person anmäldes för att ha visslat titelmusiken till ”Byggare Bob”. En nioåring anmäldes för att ha kallat en skolkamrat ”efterbliven”, och två högstadieelever för att ha anklagat en tredje för att ”lukta som en fisk”. Politikern Darren Grimes fick en NCHI för en intervju han själv hållit i, för något den intervjuade sa. En journalist fick ett polisbesök för ett årsgammalt tweet, som poliserna vägrade berätta vad det var. En anmäld person uttryckte sin hemska rasism genom att spela musik av Bob Marley.
Det senaste fallet att uppmärksammas i media var en 71-årig före detta polis som undrade om palestinademonstranter skulle storma en flygplats för att jaga judar. Detta hade vid tillfället hänt i Dagestan. Sex poliser stövlade in i hans bostad, handfängslade honom, förhörde honom i en timme, letade igenom hans hem, och släpade sedan med honom till stationen. Några timmar senare släpptes han mot borgen.
Eftersom dessa icke-brottsliga incidenter inte är brottsliga så kan de inte heller överklagas eller tas upp i domstol. Detta gör de utsatta helt rättslösa. Allt som krävs för den behandlingen 71-åring fick var en anklagelse. Ett polisbesök och polisförhör kan vara nog så obehagligt. Om man inte samarbetar vid dessa polisförhör kan man arresteras, ens papper, mobil och dator kan beslagtas i månader. Helt lagligt. Anmälningarna blir kvar i ens brottsregister, vilket bland annat kan göra det svårt att hitta jobb.
Vem inledde denna vänsterextrema attack på yttrandefriheten? Det var Storbritanniens högerregering. Eller mer precis, så skedde det under deras regeringstid. Detta trots att de själva i hög utsträckning var måltavlan. Det tog sedan nästan tio år innan högerregeringen gjorde något åt det, och även då var det högst halvhjärtat. Nu talar vänsterregeringen om att återigen trycka gasen i botten.
Men varför tog högerregeringen detta katastrofala beslut? Svaret är att man egentligen inte gjorde det. Snarare var det ett initiativ från polisbyråkratin. Detta är den viktigaste läxan vi kan dra från det brittiska yttrandefrihetsdebaclet. Det största hotet mot vår yttrandefrihet – vilket även gäller sådant som invandring, brottslighet, energiförsörjning, våldtäktsdomarna och transkirurgin – kommer inte nödvändigtvis från politikerna.
Politiken har den fördel att den sker offentligt och granskas noggrant. Detta gäller inte för byråkratin. Ändå har byråkratin stor frihet att tolka politikers beslut i princip hur den vill. Eller som när det gäller NCHI, att tolka avsaknaden av ett beslut.
Det är inte främst den politiska vänstern vi bör oroa oss för, utan den byråkratiska.