”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem”. Dessa ord kommer från Matteusevangeliet och handlar om religiösa profeter. Men det skulle lika gärna kunna vara ideologiska profeter. Exempelvis de som idag attackerar nationalstaten, och anklagar den för att vara omodern, rasistisk och exkluderande.
Det finns tre sorters stater i världen. Dessa är nationalstater, stater som försöker vara nationalstater, och totalt misslyckade stater. Är denna bild en förenkling? Ja, men den är inte för förenklad.
Staterna som inte är nationalstater men som åtminstone försöker vara det är en bred kategori. Här hittar vi exempelvis länder som Ryssland och Turkiet, där en dominerande nationalitet förtrycker och assimilerar andra. Dessa är sällan lika framgångsrika som nationalstater, men de brukar åtminstone hålla ihop.
Det finns en del trevliga och framgångsrika stater i denna kategori, som Belgien och Storbritannien. Båda länderna har framgångsrikt odlat en nationell identitet, och särskilt Storbritannien skulle idag kanske kunna räknas som en nationalstat. Skottarna valde ju trots allt att stanna i unionen år 2014.
Men sedan har vi de stater som inte ens försöker att hålla ihop. I dessa finns ofta starka klaner, många etniska och religiösa grupper och ingen riktig sammanhållning. Ibland är staten inte mer än en flagga och ett sätt för krigsherrar att lura till sig bistånd. Flera afrikanska stater tillhör denna kategori.
Exakt vilka länder som tillhör vilken kategori kan diskuteras. Är exempelvis USA en nationalstat? Jag skulle säga att det är det, då landet haft stor framgång med att assimilera nykomlingar. Är Sverige fortfarande en nationalstat? Ja, eller åtminstone så kommer de flesta av våra institutioner från när vi var det.
Intressant är att denna grova indelning av världens stater i tre kategorier överlappar ganska bra med listan över länder efter inkomst per person. Nationalstater (eller stadsstater) är vanliga i toppen, wannabe-nationalstaterna i mitten, och de som inte ens försöker i botten.
Nationalstaternas framgång borde inte komma som en överraskning för någon. Förutom kanske de vänsterintellektuella som har levt hela sina liv i den trygghet nationalstaterna förser dem med, och därför inte upplevt de stridigheter som en avsaknad av en kulturell gemenskap leder till. Det är lättare att hata nationalstaten och hylla mångkultur i Sverige än i Afghanistan.
Vad ett land än försöker åstadkomma så blir det svårt om invånarna inte kan samarbeta. Och det är svårt att samarbeta om man vill olika saker. Om man vill samma sak så har man gemenskap, om man inte vill samma sak har man inte gemenskap. En nationalstat betyder att man har gemenskap, att man inte har en nationalstat betyder att man saknar detta.
Det handlar också om huruvida invånarna kan lita på varandra. Det är fullt naturligt att man sätter sin egen grupp först, speciellt i hårda tider. Det finns alltid en frestelse att stjäla åt sig lite extra av de gemensamma resurserna. Och även om folk motstår denna frestelse så finns ändå oron alltid där. Utan en stark gemenskap smyger korruptionen, misstron, avundsjukan och föraktet in.
Den bästa gemenskapen är den frivilliga, som i en verklig nationalstat. Men gemenskap kan även skapas på artificiell väg, genom tvång. Detta är fallet i de stater som försöker vara nationalstater. Resultatet är sällan trevligt. Ofta tycker jag, som nationalist, att det vore bättre att bryta upp sådana stater i verkliga nationalstater. Men även om sådan artificiell gemenskap sällan är vacker så är den ändå bättre än den totala avsaknaden av gemenskap. Alltså krig, korruption, klaner och kaos.
Värdet av nationalism och nationalstater syns tydligast där de inte existerar. Som i Somalia, Afghanistan och Syrien.