Vänstern försöker desperat utnyttja migrationsminister Johan Forssells son för sina politiska syften. Det blir allt mer långsökt, skriver Linn Johansson Leinonen.
I en ledare i Dagens Nyheter som publicerades under torsdagen drar ledarskribenten Max Hjelm en jämförelse mellan migrationsminister Johan Forsells son, som vistats i nazistiska miljöer, och gängkriminella barn. Hjelm drar denna jämförelse till slutsatsen att för att migrationsministerns son hamnat snett så bör inte Tidöregeringen driva vidare frågan om vräkning av familjer vars barn är inblandade i gängkrimminalitet. Enligt min tolkning alltså. Att partierna därmed bör dra denna paralell till att föräldraansvar inte är så enkelt som det kan verka.
När jag läste denna ledare blev jag ärligt lite förvirrad till en början över hur man kan dra denna paralell av att jämföra ministerns son, som för den delen inte begått eller planerat något brott, med ett gängkriminellt barn. Visst har sonen hamnat snett i livet, det finns det ingen tvekan om, men samtidigt är sonen inte del av något våldsamt nätverk. Fast det som förundrade mig är skribentens brist på kunskap angående förslaget som regeringen håller på att utreda.
Ni ser, regeringens förslag innebär att föräldrar till barn som är inblandade i en gängkriminell miljö, eller allvarlig brottslighet som innbär risker för närmiljön, ska kunna hållas ansvariga om de haft vetskap om barnets umgängeskrets och valt att inte agera. Johan Forsell hade inte haft en chans att ta sitt föräldraansvar då han inte vetat om detta. De familjer vi talar om som skulle vara aktuella för vräkning ska först ha utfärdats en varning och blivit erbjudna hjälp av socialtjänsten, valt att ignorera detta, och sedan fortsatt att inte ta sitt ansvar trots vetskapen. Det är alltså inte ett förstahandsalternativ, utan ett sistahandsalternativ.
Regeringens avsikter med förslaget är att göra bostadsområden tryggare och att sätta föräldrarna i en position där de börjar agera. Jag ser inte att Johan Forsells son riskerar att utsätta sitt bostadsområde för någon som helst fara. Tro mig, jag är inte särskilt förtjust i nazister, men så länge de inte agerar utåt så har de i slutändan bara åsikter, och åsikter får man faktiskt ha i en demokrati. Vill de sedan ha nazistiska bokcirklar och tillbe Hitler så angår det inte mig. Jag säger alltså detta ur perspektivet som svensk jude.
När vi talar om föräldraansvar i förslaget så anser Tidöpartierna att föräldrar som har vetskap om deras barns kriminalitet har ett ansvar att ta hjälp av de insatser som finns, såsom skola, socialtjänst och polis. Personligen ser jag det som att regeringen gör dessa familjer en tjänst. Min värsta mardröm som mamma är att mina barn ska bli inblandade i en miljö som innebär en risk för deras framtid, eller till och med liv. Min rädsla som förälder är hur mitt barns mentala hälsa skulle påverkas av att bli omringad av död och hot. De föräldrar som inte tar ansvar tänker inte på sina barn alls, och de saknar respekt för svenska värderingar och vårt samhälle. De bör faktiskt inte ens vara i landet, och särskilt inte vara mina grannar.
Jag skulle vilja uppmuntra Hjelm att kanske kolla upp vad lagförslaget innehåller först och främst, men sen kanske man även bör se över vem som egentligen bär ansvaret när en familj blir vräkt. Lågaffektivt bemötande i all ära, men någonstans måste man också säga att det räcker, att man inte kan bete sig hur som helst utan konsekvenser. Helt ärligt, om man inte ser vräkning som nog av en varningsklocka för att man har misslyckats fatalt som förälder så undrar jag om de skulle bry sig när barnet placeras på HVB-hem för mord. Det känns uppenbart att dessa föräldrar inte kunde bry sig mindre om sitt barns bästa, och särskilt inte samhällets bästa.
Hjelm skriver ”Och även om Johan Forssell säger att det här inte har fått honom att ändra sig politiskt, så är budskapet utbytt: Föräldraansvar handlar om att försöka, säger han nu. Är regeringens nya inställning alltså att föräldrar får misslyckas – och att barn ska få en andra chans att komma in i samhället?”
Till det säger jag som slutpunkt att ja, föräldraansvar är att försöka, men de familjer som hade vräkts enligt förslaget har ju inte försökt. De har faktiskt gjort motsatsen till att försöka. Och de barn som hade varit ansvariga för vräkningen skulle ha fått chansen att komma tillbaka in i samhället, om de hade haft föräldrar som brytt sig, eller om de själva hade brytt sig. Nu är dock så inte fallet och då ska man ut med huvudet först. Hade det varit upp till mig hade de inte fått en andra chans i Sverige, utan hade fått skapa sin egen chans i sitt eget land.
Linn Johansson Leinonen (SD)
Politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR för andra texter