Kärlek – och egentligen alla relationer – kräver förtroende. Den paranoida kränkthetsideologin förstör detta. Låt oss ibland vara lite klumpiga. Detta skriver Linn Johansson Leinonen.
Hör och häpna – jag gillar att höra att en man tycker att jag är snygg. Jag gillar små och stora romantiska gester såsom att mannen öppnar dörren eller kommer med en bukett rosor, men feminismen har förstört dejting för alla andra än grönhåriga, multi-piercade unga. Jag saknar det klassiska uppvaktandet där mannen kan ge komplimanger om ens utseende eller att bli överraskad med en hotellnatt. Vad hände med tiderna där man fick känna sig feminin?
Nu när jag börjar bli medelålders har jag allt mer börjat se en tydligt självcentrerad inställning till livet hos unga, speciellt när det gäller samlivet med andra människor i omgivningen. Det kommer allt tydligare stigman kring att kommentera om vackra ansiktsdrag, eller ännu värre, att en kille skulle säga att man har en fin rumpa. Jag vet inte om detta handlar om feministers avundsjuka kring att andra får komplimanger och inte de själva, eller om det handlar om egna osäkerheter, men vad hände egentligen? Varför är det en dålig sak att säga något fint till en annan människa?
Kan denna trend handla om samma sak som varför feminister bestämde sig att se så fula ut som möjligt? Kan trenden hänga ihop med idén att man ska kunna väga 300 kilo utan att behöva bli tittade på på ett annat sätt än andra? Ofta hos feminister har det handlat om att man ska få bete sig odrägligt eller klä sig som en kombination mellan en clown och en djävulsdyrkare och att man samtidigt ska få samma respekt som alla andra. Jag säger såklart inte att man inte ska ge dem respekt, men man kan samtidigt inte vänta sig att alla ska ge en komplimanger om man ser ut som om man klär sig och sminkar sig som en femåring.
Jag tror att det ofta handlar om avundsjuka. De säger att det handlar om att personer med ätstörningar eller dålig självkänsla kan ta skada av detta, men samtidigt kan man inte vänta sig att en majoritet ska anpassa hela samhället efter ens egna behov. Man kan ju också bara säga att man inte gillar kommentarer om ens utseende och se att den som gav komplimangen kanske hade goda avsikter istället för att ta illa vid sig så fort någon öppnar käften.
Det är något jag upplevde mycket inom vänstern, att de hade nån idé om att människor magiskt ska veta vad de tar illa vid sig av utan att de ska behöva kommunicera detta, och att de hellre hugger vid varje mening än att ens överväga att det kanske inte var illa menat.
Jag gillar personligen när en man är en man och som respekterar att jag som kvinna vill vara kvinna. Det backar inte feminismen såsom den var tänkt att jag kan få använda mina feminina egenskaper för att ta mig framåt. Det är som att de ser ner på femininitet som en svaghet istället för att se att femininitet kan vara en styrka. Jag vill inte låtsas vara man, för jag är inte en man. Jag har inga aspirationer till att vara hemmafru utan rösträtt med åtta barn som jag tar hand om själv, det är inte det jag menar. Jag menar att jag kan ha samma rättigheter och möjligheter, men att det är helt ok om jag får bete mig och bli behandlad som en kvinna.
Jag gillar att ha rakade ben och underarmar, sexiga underkläder och eleganta, men smått sexiga kläder. Jag gillar också att en man tar initiativ och visar framfoten. Jag hade hellre sett killen med en boombox utanför mitt fönster, än någon som inte hör av sig på tre veckor efter varje dejt. Jag gillar när mannen tar de tyngre kassarna när vi handlar, öppnar dörrar, bjuder på middag och skämmer bort mig, vilket i regel leder till att jag skämmer bort honom med saker fast på mitt eget sätt. Vad hände med tiderna där man fick bli uppvaktad och känna sig speciell och åtrådd?
Jag har aldrig haft problem att få killar jag vill ha. Jag vann det genetiska lotteriet och män finner mig alltid attraktiv, men jag får ofta höra att det är skönt att de kan prata fritt med mig och att de uttrycker en rädsla för att säga fel sak framför kvinnor, även om det de säger oftast är menat som en komplimang. Rädslan finns hos män och det får dem ofta att känna att de inte kan vara sig själva eller prata fritt om vad som pågår i deras tankar.
Vill man ha en sund relation med någon, vare sig den är romantisk eller platonisk så är det viktigt att man antar det bästa om den andra, istället för att direkt tolka allt de säger med misstanke om illvilja. För det mesta upplever jag att människor menar väl i de allra flesta konversationer och jag känner att hela idén om romantik och att lägga ner möda på att gynna förhållandet oftast går förlorat i egoism.
Nu är ju jag gift med två barn och har inte haft ett uppvaktande från en man som jag dejtat på ett antal år, men det bästa jag visste i början av min relation med min man under dejtingfasen var hur sexig han fick mig att känna mig och den passionen vi hade för varandra. När han sa saker som att jag var den vackraste kvinnan han någonsin har sett så visste jag att han överdrev, men det fick mig också att känna mig speciell och älskad. Mer sånt åt folket!
Linn Johansson Leinonen (SD)
Politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR
Eller på X HÄR för andra texter