Nicolina Echo Kristensen skriver i en debattartikel i dagens ETC om brott och straff, och säger saker som visar starkt på att hon tycker att det är synd om förövare som hamnar i fängelse eller på rättspsykiatrin. Att det på något sätt är samhällets fel att dessa individer har misslyckats. Det är tydligen inte föräldrarnas fel, och verkligen inte deras eget fel – nä det är ditt och mitt. Detta skriver Linn Johansson Leinonen i dagens krönika.
”Därför kan jag inte låta bli att reagera när politiker kräver “hårdare tag”, “fler inlåsningar”, “mer föräldraansvar” – samtidigt som de blundar för socioekonomiska skillnader, rasifiering och ojämlikhet i tillgång till vård, utbildning, trygghet.” skriver Nicolina i sin debattartikel. Då kan man ju börja undra vilken typ av kaka hon okritiskt äter från. När vi börjar skylla på andra för våra egna handlingar så har vi ett problem.
Forskning från Lunds Universitet visar att våldtäkter i Sverige begås till störst del av invandrare, och samma forskning visar på att socioekonomiska faktorer inte bär ansvaret för detta, utan snarare kulturella faktorer.
Vem kan man skylla på då för sina handlingar? Är det rättsväsendet som är rasister? Är det bristen på vård eller utbildning? ELLER kan det vara så att det är en själv som bär ansvaret för ens handlingar, alternativt föräldrarna om det är ett yngre barn? Jag blir frustrerad, då personligt ansvar helt verkar glömmas bort och samhället ska helt plötsligt bära ansvaret för dåliga val. Man våldtar inte någon för att man är fattig.
Skribenten tar upp branden i Göteborg 1998 som ett exempel. Här skyller hon på arrangörerna som inte hade tillstånd, möblerna som ställdes framför nödutgången, och lokalens låsta dörrar. Ja, såklart är de ansvariga på sitt sätt, men i slutändan var det fyra unga från Iran som tände eld på en lokal full av människor av enkla anledningen att de nekades inträde. Hade dessa unga iranier inte valt att tända en tändsticka hade 63 personer inte dött. Det är väl klart som korvspad att man själv bär ansvaret för att man väljer att bränna ihjäl en massa människor.
Hon talar om att förlåta sina förövare, vilket hon ska ha gjort med sin våldtäktsman för ett tag sedan. Hon ska ha frågat honom om anledningen till att han traumatiserade henne var för att han själv är traumatiserad. Någonstans där började jag tappa mitt sinne, för det är såklart bra att förlåta för sitt eget måendes skull, men har man våldtagit någon så ska man ju självklart få rejäla konsekvenser.
Ska man få gå runt och bara våldta kvinna efter kvinna utan att få sitt straff? Jag är glad för henne för att hon har kunnat gå vidare med sitt liv trots ett så otroligt svårt trauma, men jag kan inte hävda att jag kan på något sätt förstå hur hon tänker om hon tror att han bara gled in i brottslighet utan att ta aktiva beslut.
”Vi måste våga se mer än vad som ryms i en domstol. Se systemfel. Se vuxna som inte agerade. Myndigheter som svek. Ungdomar som inte föddes till brand – men växte upp i en jävla krutdurk.” Ja, Nicolina, vi ser vuxna som inte agerade. I det här fallet är dessa vuxna föräldrarna. Senare i artikeln pratar hon om att de vuxna kanske har fem jobb, men problemet är ju att de ofta inte har jobb alls! Sen är det inte en ursäkt eller frikort att mörda folk bara för att morsan har fem jobb.
I Sverige har vi polis, socialtjänst, skola, ungdomsgårdar, riktade kommunala verksamheter, och en massa andra åtgärder dit föräldrar till barn som börjar glida in i brottslighet kan vända sig. Att man tar beslutet att bara skita i allt, gör det genast till personligt ansvar, inte samhällets. Jag börjar då fundera kring vad det är hon egentligen föreslår att vi ska göra. Ska vi kasta pengar på föräldrarna utan krav? Ska alla andra vuxna runt omkring ta hela ansvaret och föräldrarna bara sitta och titta på? Jag själv anser att det nu börjar hända saker som kan ta detta i rätt riktning, nämligen att tvinga föräldrarna till att ta emot hjälp eller annars riskera att vräkas, bland annat.
Jag får känslan av att Nicolina tycker att man kan skylla på sin barndom även som vuxen, att detta på något sätt rättfärdigar vidrigt beteende och systemhotande brottslighet. Nu hoppas vi på att Sverigedemokraterna och regeringen kan få bukt på detta kravfria system där allt alltid är alla andras fel, aldrig ens eget, och istället börjar markera att man själv är fullt ansvarig för ens agerande.
Linn Johansson Leinonen (SD)
Politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR
Eller på X HÄR för andra texter