För ett tag sedan såg jag ett klipp med ståuppkomikern Jonatan Unge, där denne talade om hemlösa: ”Jag tycker man kan lära sig av dom. Som till exempel att det är väldigt viktigt att betala hyran i tid”. Nu var detta förstås ett skämt, men som med många bra skämt så finns det sanning i det. Det finns mycket man kan lära sig av hemlösa, och det är viktigt att betala hyran i tid.
I dagens Sverige är hemlöshet höjden (botten?) av misslyckande. Det krävs mycket för att hamna på gatan, betydligt mer än att man bara missat att betala hyran. Det betyder att man inte kan behålla ett jobb eller ens be om hjälp från socialtjänsten, och att man bränt sina broar med familj och vänner. Detta kräver oftast en kombination av psykisk ohälsa och drogmissbruk.
Det vi kan lära oss av hemlösa är främst vad man inte ska göra. Och detta är viktiga saker. Det handlar inte om att ”statuera exempel”, utan snarare att låta de exempel som statuerat sig själva göra just det. Även om hemlöshet och andra misslyckanden är tragiska så är det ändå en fördel att de syns, så att vi andra kan lära oss av det.
Betyder detta att vi inte ska hjälpa folk som hamnat i problem? Nja, inte precis. Men det betyder att vi ska vara medvetna om vilka fördelar som finns med synliga misslyckanden, och de nackdelar som finns med att osynliggöra dem.
Detta är ett av välfärdsstatens stora problem – att den gör det svårare att lära sig från andras misslyckanden. Det kan handla om hemlöshet, men även arbetslöshet, fattigdom i allmänhet och dålig hälsa. Detta är en oundviklig del av välfärdsstaten, eftersom dess syfte ju är just att skydda folk från olyckor, med resultat att dessa olyckor inte sker. Eller åtminstone inte syns. Eftersom det sociala skyddsnätet hindrar folk från att slå i marken så betyder detta att vi mer sällan får se vad som händer när folk slår i marken. Att se folk slå i marken är inte trevligt, men är bra att påminnas om då och då.
Problemet förvärras av det som på nationalekonomiska kallas ”moralisk risk”, men som snarare borde kallas ”omoralisk risk”. Det är när någon inte bär alla konsekvenser av sina misslyckanden, och därmed frestas att ta större risker. Ta exempelvis en bilägare med bilförsäkring som därför kör mindre försiktigt, eller en person som fortsätter att röka eftersom sjukvården är gratis, eller en latmask som inte bryr sig om han förlorar jobbet eftersom det finns A-kassa. Välfärdsstaten är packad med sådana (o)moraliska risker. Risken förflyttas till ”skattebetalaren”, denna stackars abstraktion som betalar för allt.
Vi lär från varandra, både vad vi bör göra och vad vi inte bör göra. Detta är vår största styrka, och själva grunden för all civilisation. Vi behöver inte begå alla misstag själva för att lära oss, utan kan även lära oss från andra. Ja, om vi inte skyddas från konsekvenserna av våra misstag av socialtjänst, sjukvård, garantipension och A-kassa.
Som tur är har jag en lösning – vi får helt enkelt anställa skådespelare som får agera hemlösa, utslagna, drogberoende, arbetslösa och sjuka. De får patrullera runt utanför våra skolor och klaga högt och ljudligt så att dagens ungdom får lite vett inskrämt i sig: ”Aj, aj, aj! Om jag bara hade skaffat mig en utbildning som leder till jobb istället för en doktorstitel i postkolonial afrikansk dans!” kan de ropa i en megafon.
Nu var detta förstås ett skämt. Men som med många bra skämt så finns det sanning i det.