På sista tiden har jag funderat över mitt liv, och efter moget övervägande bestämt mig för att sadla om och bli gängkriminell. Det är ett äventyrligt och maskulint jobb, med lysande framtidsutsikter.
Särskilt lockande är den flexibla arbetstiden. Jag kan själv välja hur mycket jag vill arbeta, och när. Korta intensiva arbetspass när man rånar en bank eller skjuter någon kan kombineras med långa lata dagar på stranden i Thailand eller den spanska solkusten. Visserligen måste man arbeta natt då och då, men det går väl an.
Till skillnad från de flesta jobb kräver gängkriminaliteten inga formella kvalifikationer, inte ens gymnasiebetyg. Man behöver inte ens tala svenska. Jag behöver alltså inte omskola mig eller gå tillbaka till universitetet. Det finns ingen byråkrati, inga LAS-regler, och tillstånd. Man behöver inte ens betala skatt! Inte konstigt att man kan lägga ”en polislön på ett par sandaler”, som Yasin Byn skaldar.
Inte heller är själva arbetet särskilt slitsamt. Istället för gammal hederlig knarksmuggling så handlar det ju idag mest om att mjölka det svenska välfärdssystemet. Jag kan starta assistansbolag, importera handikappade, eller lura äldre att köpa dyra lotteriabonnemang åt Socialdemokraterna. Även om jag personligen drar en etisk gräns för att arbeta för Socialdemokraterna…
Vem som helst kan bli gängkriminell, vilket bevisas av alla felsprängningar och felskjutningar. Tydligen behöver man inte ens kunna använda Google Maps, och ansiktsblindhet och grav dyslexi är inget problem!
En fördel just jag skulle ha som gängkriminell är att jag är en så kallad ”svenne”. Tydligen har de brist på sådana i gängen, vilket får mig att tro att de skulle vara intresserade av att kvotera in mig. Det gäller ju att putsa på statistiken, för att hålla sig på god fot med kompisarna i Miljöpartiet. Jag har inga skrupler över att spela ”raskortet”. Shottaz, Foxtrot och Dödspatrullen skulle alla bli livrädda om jag hotade att anklaga dem för rasism om de vägrade anställa mig.
Något som bidrar till yrkets attraktionskraft är de enkla och klara karriärvägarna. Visst, gängkriminaliteten är hierarkisk, men till skillnad från mina tidigare jobb så ska det tydligen uppskattas att jag skjuter chefen. Inget mer tisslande och tasslande eller jobbiga utvecklingssamtal, bara ”Pang! Pang!” så är jag befordrad.
Ärligt talat – har vi inte alla drömt om att skjuta folk som ”dissar” oss? Tack vare min nya karriär kommer jag att kunna göra verklighet av denna dröm. Så passa er för att leta ståvfel i denna text, eller skratta åt den…
Ytterligare en av gängkriminalitetens många fördelar är den respekt man får. Man lever ett farligt maskulint liv, och enligt den rapmusik jag lyssnar på så ska alla ”gäris” sukta efter en. På tal om rapmusik – som jag antar ger en dokumentär inblick i livet som gängkriminell – så hyllas man ständigt där. Det finns till och med ett enkelt kliv in i musikbranschen. Kanske kommer jag att vinna P3 guld nästa år? Äntligen kommer jag att hyllas av kultureliten för mina djupa sånger om hur synd det är om mig för att bidragen är för låga och hur det tvingar mig att skjuta gamla tanter.
Men visst – inget är perfekt. Inte ens livet som kriminell. Men själv tror jag att folk oroar sig för mycket. Det finns exempelvis en myt om att gängkriminella skulle riskera att bli mördade. Det är uppenbart falskt. Att bli mördad är bara sådant som händer andra. Ingen nu levande gangster har någonsin blivit mördad.
Det talas också om risken att hamna i fängelse. Även denna är mycket låg, vilket ju är skälet till att det skjuts och sprängs så mycket i vårt avlånga land. Och även om det skulle ske att man åker fast så har även det många fördelar. Man kan utvidga sitt kontaktnät, lära sig nya färdigheter, utvidga sin kulinariska horisont och framförallt ta semester. För svenska fängelser är ju synnerligen bekväma. Jag kan behöva vila upp mig. Sedan kan man till och med plocka ut diverse skadestånd.
Idag finns det många vänsterdebattörer som ojar sig över tillståndet i de (o)svenska förorterna. De undrar varför folk väljer kriminalitetens bana. Själv undrar jag snarare över varför det inte är fler som gör det. Fördelarna är uppenbara. Även om det är svårt att räkna och delvis är en definitionsfråga så kan det finnas 30 000 gängkriminella i Sverige. Det är vår nya folkrörelse. Och skälet till att folk väljer den vägen är eftersom de tjänar på det. Brott lönar sig i Sverige, landet med världens fjantigaste rättsväsen.
Vänstern tror att kriminaliteten kan bekämpas genom att locka bort folk från den med bättre alternativ. Det lär bli svårt, just eftersom livet är så attraktivt. Dessutom gör sådana mutor det kriminella livet ännu mer lockande, eftersom det gör det lättare att lämna det när det inte är kul längre.
Men det finns faktiskt ett sätt att göra det hederliga livet mer attraktivt än det kriminella. Det handlar inte om att göra det hederliga livet mer attraktivt. Snarare handlar det om att göra det kriminella livet mindre attraktivt i jämförelse.