Här om dagen skrev tidningen EXPO att en ministers nära anhörig hade kopplingar till högerextrema miljöer. Terrorexperten Magnus Ranstorp kommenterade senare nyheten på följande vis på sitt X-konto:
”Vi talar om en ung tonåring som varit vilseledd, men som lämnat och tagit avstånd från miljön. Att blåsa upp detta till en “säkerhetsrisk” är inte bara fel – det är cyniskt och förkastligt. Det stämmer inte med verkligheten. Och @SAPOsverige har fullständig koll och kontroll.”
Det är inte utan att man kommer att tänka på den medialt så utskällda ”Dumpen” där Patrik Sjöberg och Sara Nilsson jagat män som söker kontakt med minderåriga av sexuella skäl. Detta har föranlett kraftigt negativa reaktioner i den offentliga debatten. Men att hänga ut en 16-åring som när han var 14-15 år drogs in i radikala miljöer är seriös journalistik. För vi visste alla att det skulle bli en hetsjakt på internet. Och vi vet att tonåringen används som slagträ i den politiska kampen mot pappan. Men vem bryr sig? Han har ingen rätt till något för hans pappa är del av den politiska striden i vår tid.
Ni får ursäkta om jag har svårt att förstå varför jag ska tycka så illa om Dumpen och så bra om EXPO.
Det fanns en tid då jag fortfarande funderade på och diskuterade möjligheten av om inte objektiv så i alla fall saklig journalistik. Nu tycks det svenska offentliga samtalet vara bortom all räddning. Det finns inga gränser längre. Sanningen är förmodligen att för mycket står på spel inom politiken och då kommer ingen sky några medel. Håll inte andan i väntan på att det ska bli bättre.
Mycket ofta, i princip dagligen, läser och hör jag klagomål på det amerikanska offentliga samtalet. Vi borde rikta blicken mot vårt eget istället.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.