Jag letar efter ett sätt att stärka mitt ego och status. Jag vill övertyga mig själv och andra om att jag är ett helgon! Tyvärr är det ofta svårt att göra det. Godhet är jobbigt. Finns det inget lättare sätt? Som tur är gör det faktiskt det – jag kan bli extra förlåtande, tolerant och generös mot brottslingar.
Dessa tre dygder är finfina saker. Bra folk är som alla vet förlåtande, toleranta och generösa. Ännu finare framstår jag när jag riktar dessa dygder mot de som egentligen inte förtjänar det, alltså brottslingar. Om jag istället hade riktat min välvilja mot hederliga knegare så hade det inte alls sett lika bra ut, eftersom jag då bara hade gett dessa vad de har rätt till. Sann godhet syns bara om den är omotiverad, och ju svinigare den jag är god mot dess bättre.
”Men Jakob, du ville ju ha något lätt sätt att förhärliga dig själv? Det är väl knappast lätt att vara generös mot brottslingar? Det är farligt att ens komma nära dem! Och kommer de inte bara att spotta dig i ansiktet, skratta åt dig, och stjäla dina pengar? Utsätter de dig inte snart för nya brott?”
En bra invändning. Men som tur är har jag löst samtliga av dessa problem med hjälp av min oöverträffliga hjärn-intelligens. Det alla dessa lösningar har gemensamt är att jag ska flytta över bördan på andra människor. Jag tänker inte själv träffa brottslingarna, utan lämnar över det på socialtjänsten och psykiatrin och andra delar av välfärdsbyråkratin.
Att vara förlåtande blir heller inte svårt, då brottslingarna sällan har utsatt just mig för något brott. Det är alltid lättare att förlåta när jag inte själv är drabbad. De nya brott de brottslingar jag släppt ut ur fängelset oundvikligen kommer att begå lär sannolikt inte drabba mig. Jag bor i ett tryggt område långtifrån förorterna. Visst blir det lite synd om de människor som bor där, men det är ett offer jag är beredd att göra. Man kan inte göra en godhetsomelett utan att knäcka några ägg.
Nära kopplat till förlåtelsen är naturligtvis säkerhetsaspekten. För de som tidigare varit brottsoffer har ju ökad risk att bli det igen när gärningsmannen släpps ut. Men trots att dessa säkerhetsproblem inte lär drabba mig, så kan jag ändå antyda hur hjältemodig jag är som litar på att de utsläppta brottslingarna har bättrat sig. Det finns inget mer ärofullt än att riskera sitt liv. Och då jag slipper att faktiskt riskera mitt liv så blir det gratis!
Min strategi för att framställa mig själv som ett helgon är typisk vänsterpolitik. Man får en känsla av välbefinnande och godhet av att rösta för den, samtidigt som man själv inte drabbas av politikens konsekvenser. Detta eftersom man fattar beslut å andras vägnar. All makt åt politikerna och byråkraterna, våra befriare! Genom att rösta för milda straff så förlåter jag åt andra. Genom att acceptera ”kaoz” är jag tolerant på andras vägnar. Genom att muta bort brottslingarna med bidrag så är jag generös med andras pengar.
”Men… Är det inte något omoraliskt med detta?”
Självklart inte! Allt detta kan lätt rättfärdigas av en kollektivistisk samhällssyn, där det är samhället i stort snarare än individen som betyder något. För brott begås inte mot enskilda individer. Nej, de begås mot vårt fina socialdemokratiska samhälle. Medborgare är boskap som tillhör staten. Om man skadar boskapen så är det staten man begått ett brott mot. Om man sparkar, säg, någons hund så är det ju inte hunden som kan förlåta. Det är ju ägaren, staten, som kan vifta bort denna kränkning! Vad medborgaren eller hunden tycker spelar ingen roll.