Parasiter vill inte skada sina värddjur. Att de faktiskt gör det är bara en bieffekt av deras parasitism. Det gäller att undvika kortsiktig girighet, på samma sätt som bonden inte slaktar alla sina djur på samma gång. Det vore – för att använda ett av vänsterns favorituttryck – inte ”hållbart”.
De mest skadliga parasiterna som plågar mänskligheten är inte mygg, råttor eller kackerlackor, utan andra människor. Och de farligaste av dessa är så kallade ”eliter” eller ”etablissemang”. Härskarklassen som styr och ställer i ett land. Då eliten är just en elit så är den mäktig, och folket har svårt att freda sig. Och något som idag gör det ännu svårare för folket att freda sig är den europeiska unionen.
EU gör detta genom att ta bort vissa begränsningar som finns för elitparasitismen. Som hotet från den totala samhällskollapsen. En parasitisk elit lever ju på det folk den parasiterar på, och vill alltså inte att det går under. Det gäller att komma ihåg Aesops kloka råd om att inte döda guldäggsgåsen.
Men ännu viktigare för eliten är att vara på sin vakt mot yttre fiender. Om man plundrat sitt land för hårt så blir det för svagt för att hantera konkurrens. Historiskt var detta ett bokstavligt hot om erövring av länder och imperier med mindre giriga (eller mer långsiktiga) eliter. Idag är hotet främst att landets ekonomi konkurreras ut, att folk börjar emigrera eller rösta på ”populistpartier”.
Det är här EU ställer till med problem. För om det inte finns några konkurrerande grannländer så försvinner detta hot. Konkurrens påtvingar eliter en mer ansvarsfull och mindre parasitisk politik – inte konstigt att de ogillar den! Men EU hindrar denna konkurrens mellan medlemsländerna, och sätter dessutom upp handelshinder mot resten av världen. EU är en elitkartell – man kommer överens om att inte konkurrera med varandra, så att man kan fokusera på att plundra sina folk. Inte konstigt att EU-länderna halkar efter.
Det finns värre exempel än EU. Det kommunistiska östblocket isolerade sig för att undvika västerländsk ideologisk och ekonomisk konkurrens. Detta slutade inte förrän hela bygget brakade samman som ett korthus. På samma vis är Nordkorea idag det land med den mest parasitiska eliten, och samtidigt världens mest isolerade land. Detta är inte ett sammanträffande.
Att avsaknaden av yttre fiender tillåter eliten att fokusera på inre parasitism är inget nytt fenomen. Historien bjuder på många exempel. När områden är uppdelade i konkurrerande samhällen, länder och stater så är de ofta mer framgångsrika än när de är enade under ett imperium. Egypten stagnerade under faraonerna. Samma sak med Grekland och Medelhavsvärlden under Rom. Kina paralyserades under Qin, Tang, och Songdynastierna, som alla föregicks av blomstrande splittringsperioder.
Europa har sedan romarrikets fall varit förskonat från konkurrensbefriade imperier, vilket är en stor del av förklaringen till den västerländska civilisationens stora framgångar. Istället har vi haft relativt många små men fria nationalstater. EU hotar nu att ändra på det.