Dagens politik kräver egna medier

Mediernas hantering av Johan Forssells minderåriga anhöriga drar återigen uppmärksamheten till hur politiska partier och politiskt engagerade personer bör förhålla sig till media. Vad händer när förtroendet mellan medierna och en politisk rörelse skadas?

Min uppfattning är att moderater och övriga borgerligheten nu är starkt övertygade om att såväl opposition som svenska medier har brutit en överenskommelse. Det var fram till nyligen mycket ovanligt att politiker på hög nivå använde motståndares barn för att ta politiska poäng. Medierna å sin sida skrev ogärna om minderåriga släktingar till politiker, särskilt inte på ett sätt som kunde leda till skada eller när någons syfte var att klandra politikern ifråga.

Av allt att döma är den tiden över. Med detta följer också en förtroendeskada i moderaters relation till medieaktörer. Frågan är hur man kommer att agera framöver.

Jag påstod för inte länge sedan att moderater saknar tradition av att starta medier. För detta fick jag en helt del kritik som riktar in sig på att det är en felaktig historieskrivning. Det är delvis berättigad kritik. Låt mig därför förtydliga: Det senaste halvseklet (cirka) har moderater (partiet eller fristående aktörer kopplade till rörelsen) inte startat och drivit medier på samma sätt som man gjort inom arbetarrörelsen, vänstern och, på senare år, Sverigedemokraterna.

Det är riktigt att det i Sverige fram till 1990-talet fanns en kritik mot den borgerliga pressens dominerande ställning. Det är också riktigt att sedan den svenska pressens första dagar har liberaler och centerpartister varit framgångsrika i att starta och driva tidningar. Just detta är möjligen också en förklaring till att arbetarrörelsen och vänstern varit så måna om att driva egna medieprojekt på senare tid.

Inom allt till vänster om liberalerna och centerrörelsen gjordes under 1900-talet analysen att pressen var borgerlig och att politiken skulle väga upp för detta. Fortfarande idag lever det inom public service kvar en föreställning om att man har som uppdrag att kompensera för den borgerliga pressens liberala tendenser. Detta är särskilt tydligt hos äldre medarbetare inom public service. Det är också på så vis som man såg SR och SVT inom arbetarrörelsen, som en motvikt mot den fria pressen.

Arbetarrörelsen har behållit sin tradition av att driva medier in i vår tid. Sverigedemokraterna kommer ur en delvis liknande tradition där man uppfattar sig som orättvist behandlad av traditionella medier och därför har drivit egna projekt. Även utanför SD finns på den politiska högerkanten en stor vilja att starta egna medier. Detta påminner inte så lite om hur man på vänsterkanten gör motsvarande.

Nåväl. Den borgerliga och särskilt moderata viljan att starta medier falnade. Det är svårt att ens komma på några borgerliga nya projekt som liknar vad som gjorts av S, SD, högern och vänster eller anknytande rörelser.

Under en period fanns en trend som gick ut på att medierna skulle vara opolitiska och särskilt viktigt var att de var frikopplade från politiska partier. Detta slog igenom med kraft inom borgerligheten som alltid haft en förkärlek för det opolitiska. Till vänster skedde inget motsvarande. Om något har arbetarrörelsen blivit mer måna om att satsa på nya digitala medieprojekt.

Försöken att göra borgerlig press opolitisk ledde i regel till att de på nyhetsplats vreds kraftigt åt vänster medan ledarsidorna behöll något av sin ursprungliga hållning. Vänstervridningen kan sannolikt till största delen förklaras av journalisternas egna politiska preferenser som skapat en kultur där vänsterhållning är defaultposition inom kultur, media och journalistik.

Parallellt med denna utveckling inträffade i början av 2000-talet en dramatisk skiftning i sambandet mellan politiska preferenser och tilltro till media. Detta framgår av bilden till denna artikel. Om det tidigare var vänstern som misstrodde traditionella medier så är det idag högern.

Mitt i denna händelseutveckling står Moderaterna utan egna medier. Frågan är om detta kommer förändras. Det är tydligt att högern har varit framgångsrik med sina projekt och arbetarrörelsen/vänstern tycks hålla ställningarna med sina. Däremellan står public service och vinstdrivande medier. Dessa utsätts för allt större missnöje från moderat och borgerligt håll. Inte bara saknar moderater egna medier som egen identitetsskapande kraft, utan de har inte heller samma möjlighet som vänstermedia att skapa samverkan mellan politiska medier och vinstdrivande sådana eller public service. Och som tredje problem utsätts inte traditionella medier för tillräcklig konkurrens om de borgerliga mediekonsumenterna.

Blir behandlingen av Johan Forssell droppen som får bägaren att rinna över? Står vi inför nya moderata och borgerliga medieprojekt? Det är inte omöjligt. Dessa projekt behöver inte ägas direkt av partiet men en politisk rörelse behöver idag kunna i hög utsträckning tillhandahålla egna kommunikationskanaler. Det mesta tyder på att det inte går att vinna den politiska kampen utan att delta i den mediala.

Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.