Palestinavänsterns senaste tröttsamma ramsa är ”Death to the IDF”, alltså den israeliska militären. Slagordet har den stora fördelen att det inte är uppenbart antisemitisk – utan bara är det i praktiken. Detta skriver Christoffer Jonsson.
Den 21-årige soldaten Ofek Rousso från Kadima Zoran förberedde sig för att bli elitsoldat. Först genomgick han en sjukvårdsutbildning och sökte sig därefter vidare till utbildningen för att bli soldat inom den israeliska flottans specialförband Shayetet 13 – vilket han klarade med bravur.
Men Ofek, som precis hade fyllt 21 år, hann inte tjänstgöra länge i det prestigefyllda specialförbandet innan han och hans kamrater ställdes inför något de aldrig tidigare upplevt – attacken den 7 oktober.
Tidigt under attacken bistod Ofek och hans enhet inom Shayetet poliser och soldater i försvaret av staden Ofakim samt med att vårda skadade. Dagen efter, den 8 oktober, skickades Shayetet 13 till kibbutzen Be’eri för att genomsöka hus efter hus – på jakt efter både civila och terrorister. Även om majoriteten av angriparna redan hade lämnat kibbutzen och tagit sig tillbaka till Gaza, fanns fortfarande flera beväpnade terrorister kvar i området, gömda och redo att attackera räddningsstyrkorna.
Det var under natten till den 8 oktober som Ofek, utbildad fältsjukvårdare, tog hand om två skadade soldater när han och de andra plötsligt blev beskjutna. Med sin egen kropp skyddade Ofek en av de sårade, vilket räddade soldatens liv – till priset av hans eget.
Ofek Rousso dog när han räddade livet på en kamrat i Israels försvarsstyrkor, IDF.
Han är en av många soldater inom IDF, den israeliska polisen och dess särskilda insatsstyrkor som Yamam, som med sina egna liv försvarat sina kamrater, sitt folk och sitt land mot terrorister vars mål är att förinta staten Israel.
Därför gör det ont att se slagordet “Death to the IDF” få sådant genomslag, efter att punkbandet Bob Vylan skanderade det under en musikfestival i Glastonbury – något som ledarskribenten Leo Vene från Dagens ETC kallade en “banger”.
Slagordet från musikfestivalen i Glastonbury fick så stort genomslag att det nu trycks på merchandise och skanderas under propalestinska demonstrationer i Stockholm.
Den nämnde ledarskribenten Leo Vene försvarar Bob Vylans slagord och skrev följande i sin artikel: “‘Death to the IDF’ är naturligtvis inte ett rop om våld mot judar, lika lite som ‘Death to Hamas’ vore ett hot mot världens alla araber.”
Men här gör Leo Vene två grundläggande misstag. Det första är att han jämför IDF med Hamas – det vill säga att likställa en demokratisk stats försvarsmakt med en terrororganisation. Det andra är att han inte förstår allvaret i slagordet “Death to the IDF”.
I Israel har nästan alla medborgare, med vissa medicinska undantag, genomgått obligatorisk militärtjänst. Många stannar kvar som reservister.
I Sverige hör jag ofta ungdomar tala om hur de vill slippa värnplikten – i Israel möter jag istället en stark vilja att tjäna sitt land och bidra till dess försvar. Det ses som en hedersuppgift att försvara sitt land, ett land som under historien – i exempelvis Jom Kippur-kriget och Sexdagarskriget – har kämpat för sin överlevnad mot angripande totalitära regimer.
Om Israel Defence Forces (IDF) inte existerade, skulle det inte dröja länge innan staten Israel upphörde att existera. Den som skanderar “Death to the IDF” kan därför lika gärna säga “Death to Israel” – för det är i praktiken samma sak. Israels existens är helt beroende av ett starkt försvar.
Detta är också något som den tidigare israeliska skönhetsdrottningen och fältsjukvårdaren Noa Cochva instämmer i. I en intervju med The Jewish Chronicle sade hon:
“När man säger ‘Död åt IDF’, säger man död åt hela Israels nation, eftersom varje israelisk medborgare tjänstgör i militären.”
Christoffer Jonsson
Samhällsdebattör
X: @kurrejonsson